.
"Du rymmer inte." sa jag ilsket till henne. Min äldre syster som stod där under ekarna i bortersta trädgården i färd med att klättra över muren. Hon blängde bara på mig utan att svara.
"Du rymmer inte!" Min röst kom plötsligt långt bortifrån och jag överraskades över desperationen jag hörde. Hennes ilskna ansikte mjuknade omärkligt och en tillstymmelse av vemod glimmade till i hennes gråblå ögon.
"Jo, Toss", sa hon viskande, "det gör jag."
"Men vart ska du ta vägen?" Återigen förvånades jag över min röst som nu lät lika gnällande som desperat. Hon hårdnade igen och med en nick som i ilska, förtvivlan och missriktad beslutsamhet slängde hon benen över muren och hoppade ner på andra sidan.
"Det kommer att gå illa för dig!" Inget svar. "Du kommer att dö, förstår du det? Du kommer att dö! Att dö! Dö, dö, dö!" I panik började jag springa längs med insidan av muren som om det skulle föra mig närmare henne. Runt, runt sprang jag och skrek efter henne. När jag inte orkade springa mer sjönk jag ihop och kräktes på den nyansade gräsmattan.