I N G O N ,

Storvilt!

Efter att ST ärat Inception med 5 av 5 möjliga och en lyrisk recension, bokade jag in en dejt med den själv. Länge sen jag var på bio och det kan jag behöva, tänkte jag och såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Femma? Nej, men klart en fyra. Två och en halv timme fascinerande film som jag efteråt bestämt hävdar var bra - och jag blev inte berörd en enda gång. Hur är det möjligt? Kände inte mitt hjärta tvista en endaste millimeter trots olycklig kärlek och hopplösa situationer, och oroade mig inte heller en enda gång för någon av karaktärerna. Filmen var helt enkelt för smart för att vara sentimental; man var för upptagen att imponeras av finessen för att hinna beröras av såväl hjärtesorg som tragedi - frågan är om den vinner eller förlorar på det? - för Inception är en väldigt smart, genomtänkt och svindlande film. 

Något som dock drar ner helhetskänslan är det orealistiska porträttet av Ariadne. En jäntunge utan några som helst brister eller skavanker. En tonårstjej helt utan tvivel på sig själv och som gärna står upp mot överheten och vet bättre än vilken vuxen man som helst.

Men Inception är en fascinerande och sevärd film.

Oh yes! Vansinnescykling i de Söråkerska skogarna, nerför branta backar, över stock och sten och genom ogenomträngliga snår! Vilken kick!

"Drink your martinis and stare at the moon, don't mind me, I'll continue to croon
And don't mind me if I get a bit lewd, I'm your late night evening prostitute"

---

Blood Thirst lunkar i hagen och jag är lugn. Tonerna från det ostämda pianot letar sig upp genom golvet på ett hemtrevligt sätt och det finns egentligen ingenting alls jag måste göra.

Jag tjänar 105 kronor/timmen, och Torsten 130. Men sen är han ju man också. En av de där svällande, bara överkropparna som glänser ackompanjerade av de riktigt tunga verktygen. Jag, jag är bara hon som tvättar tallplantor. Men det är en plats i världen det också.

Äntligen. Som jag har väntat.

Nu blommar flädern!

Hörni, det är något som har gnagt och gnagt i mitt sinne ett tag nu. För det slog mig helt plötsligt för några dagar sedan: Varför är allt som är lång borta så litet?

- För att allt ska få plats, föreslog Harald.

Men är det verkligen så enkelt?

Våra nya grannar är rädda för åskan. När det mullrade och blixtrade som värst kunde jag höra deras vettskrämda skrin skära genom natten och slita upp hål i den gråsvarta himlen.

En skatunge skriker när solen går i moln. Vinden får det blågröna gräset att bölja, som vore det ett hav med tusentals vilda vågor. Ingen har slagit lägdan i år, och jag bestämmer mig för att utforska gräsdjungeln. När jag går närmare tornar stråna upp sig högre än någonsin. Vinden blåser upp och sliter i mitt hår och mina kläder och jag sträcker ut armarna när jag kastar mig framåt.
     Inuti är allt stilla. Grässtråna bildar långsamt vajande väggar och oändliga korridorer korsar varandra i ett myller. En storspov vandrar sävligt tvärsigenom gången jag följer och jag håller andan tills den har passerat.
    

Igår gick jag runt inuti lägdan i timtal och bara tittade på gräsväggarna och andades den välgörande ensamheten. Men nu har våra nya grannar flyttat in.