I N G O N ,

Vi var rätt perfekta, Åsa och jag. Visserligen var jag rädd för älgar, och hon för elstängsel, men annars var vi rätt perfekta. Åsa och jag.

Jag och min syster har som tradition att varje julafton ta oss en riktigt lång promenad. Vi kör lite power walking, helt enkelt. Vanligtvis brukar det bära av ned till havet och över ängarna in i vildkornas land, men i år kände vi att vi ville dit vi gick för tre år sedan... nämligen den plats som går under namnet "den gamla minkfarmen".

Sagt och gjort. Jag och Åsa tog varsitt djupt andetag och gav oss iväg på den förestående, farofyllda vandringen. Dock följde Mysjkin den fule efter oss och jamade som en annan dåre, så vi var tvungna att ta hem honom innan vi kunde göra ett nytt försök.

Så tog vi varsitt nytt djupt andetag och gav oss åter iväg på den förestående, farofyllda vandringen. Till en början tog vi vägen över ängarna, in i vildkornas land, men snart vek vi av mot norr. På vår väg mötte vi många märkliga ting, bland annat denna konstallation, är det kanhända ett tecken från ovan?



Vi fortsatte norrut, och det blev allt kallare; kylan bet i våra kinder. Plötsligt säger min syster:
"Titta där, ett vakttorn. Låt oss gå dit." Hon pekade på en plats mitt ute i ett hav av sly, och jag sade:
"Självfallet, kära syster".

Vi kämpade fram mellan nedfallna träd, kvistar, stubbar, och en och annan norsk flodhäst. Snart var vi framme.
"Den är verkligen exklusiv." sade min syster förtrollat.




Sedan fick vi syn på en fantastiskt mystisk stig som ledde rakt in i skogen. Den såg så spännande ut att vi inte kunde göra annat än att följa den.



När vi hade gått ett tag fick jag till min fasa syn på jättelika fotspår.



Vi studerade dem, och insåg skräckslagna att vi måste vandra på den så kallade Ä:4an. Älgen, vars fotspår vi sett, måste verkligen har varit jättelik, för spåret var sådant. För min inre syn såg jag mördarälgen stå över mig och se på mig med sina hemska, röda ögon, medan de långa, sylvassa tänderna blänkte i månskenet. Det var nära att jag förgicks av skräck, men min syster hade återvunnit sitt mod, och tillsammans fortsatte vi längs Ĥ:an; vi kunde ju inte ge upp nu!

Jag gick som på nålar (ja, jag satt ju i varje fall inte), och ryckte till för minsta lilla ljud. Gång på gång tyckte jag mig känna mördarälgens flåsande andedräkt i nacken. Till slut stannade vi och min syster sa:
"Här viker vi av", hon pekade rakt österut in i skogen.
"Men... rakt in i skogen!? Där har säkert Älgen gått." stammade jag.
"Men det är väl klart att den in..." min syster avbröt sig och vi följde båda Älgens fotspår med blicken. Från en tidigare rak kurs längs Ä4:an, till en sväng österut, in bland träden.
"....det är väl klart den har." avslutade min syster.

Jag var fortfarande rädd för mördarälgen, men min syster gav mig mod och tillsammans vek vi av in i skogen, för att försöka leta oss tillbaka till den väg vi följt innan vi tagit in på Ä4:an. Efter att ha mött många ohyggliga monster, men som tack var inte den gigantiska Älgen, lyckades vi äntligen. Där var den: vägen!

Jag blev plötsligt på väldigt gott humör.
"Kom an du nu bara, älg!" ropade jag så det ekade, för jag kände mig mycket modigare på vägen.

Snart nådde vi äntligen fram till den gamla minkfarmen. Platsen låg lika öde som förr. Det finns mycket att spekulera i kring de där minkfarmen... t ex: varför lämnades allting helt plötsligt? Det ser verkligen ut som om någon varit tvungen att ge sig av.. mycket hastigt... synnerligen misstänkt, om du frågar oss..

Vi inspekterade de övergivna byggnaderna, förutom några högst suspekta föremål i plastsäckar fann vi också ålderstigen reklam:



... och en synnerligen suspekt apparat, vi misstänker att det är en topphemlig bakmaskin..:



... och någonting som onekligen verkar vara en förstörelsemaskin:



Under vårt besök vid minkfarmen var det min systers tur att bli... rädd. Hon blev tämligen nervös av alla spår av brutal kriminalitet och speciellt bakmaskinen verkade tära på hennes nerver. Men nu fanns jag vid hennes sida för att lugna henne, ty jag kände mig mer modig i övergivna byggnader och vid förstörelsemaskiner, än i skogen omgiven av träd och älgar..

Snart var vi tvungen att ge oss hemåt; vi hade säkert varit borta i åtskilliga veckor, och folk måste ju ha börjat undra var vi var någonstans. Men innan vi vände hemåt tog vi oss tid att bestiga ett högt berg, vid namn "Bleckberget". Så nu har mina kebnekaise-skor inte bara bestigit Sveriges högsta berg, utan även utfört denna farofyllda klättring. Bleckberget framkallade minnen hos oss båda:

"Hur stavas det egentligen, Bleckberget?" frågade min syster en dag för många år sedan.
"Det stavas med e. Inte som 'bläck' i 'bläckfisk'", förklarade jag.
"Bläckfisk!?" Min syster fick ett jagat ansiktsuttrcyk. "Bläckfisk! Vad är bläckfisk för något!?"

Ja, så lätt man kan glömma vad bläckfisk är för någonting, inte sant?

Sedan begav vi oss i alla fall hemåt. Och där väntade ett kungligt mottagande; man lovprisade oss för vårat mod och några blev oerhört lättade när de fick klarhet i att den gigantiska älgen, som förmodligen hette Konrad, inte hade slukat oss trots allt.


Ja, så var denna saga slut, och det var väl för väl?