I N G O N ,

Min lillebror kom med en fruktansvärd förolämpning häromdagen. Jag vet inte om jag någonsin kommer att förlåta honom för den:

"MEN GE DIG DÅ, DITT ANSIKTE!"

Mamma höll på att klippa min lillebror i ett fullt befolkat kök:

"Men titta inte!" skriker han frustrerat, "Jag vet att det är fult, det är meningen! Sen ska jag gå runt och dryga med folk!"
"Men Harald," säger Torsten då, "Du kan inte dryga med folk om det är fult."
"Jo, det kan jag visst det! För då skrattar de åt mig, sen dör dom."


Det är i sanning en djävulsk plan.

Mina småbröder Harald och Einar (lägg deras namn på minnet, då de kommer att vara av stor vikt i detta inlägg) krävde häromdagen att vår kära mor skulle beställa klipptid åt dem. Mor påpekar då så vänligt att de är 13 och 16 år gamla och faktiskt kan ringa frisören själva, varpå de utbrister:

"Men ge oss ett nytt namn då!" Harald fortsätter hetsigt: "Det är synd om Einar och mig, vi kan inte göra någonting, för så fort vi säger våra namn blir vi ihjälskjutna!"


Om våra föräldrar anat att det var förenat med en sådan livsfara att heta Harald och Einar, är jag säker på att de valt andra namn åt sina yngsta söner...

Igår kväll skulle min kära mor äta en banan. Den såg lite underlig ut redan med skalet på, lite konstigt formad, och ja, egendomlig helt enkelt. Precis när hon skulle ta den första tuggan drabbades hon av onda aningar och bröt bananen på mitten. Det var då vi upptäckte det fasansfulla, detta:



Äcklat utförde vi tillsammans en dissikrering som visade att en larv försökt äta upp bananen inifrån eller möjligen att den självantändts inifrån. När vi skar upp den visade sig nämligen en svart, hård men läderaktig beläggning längs mitten. Mycket motbjudande, kära vänner, mycket motbjudande.



Vi planerar nu att använda detta som vapen mot det aktuella jättebananföretaget (ett jätteföretag alltså, inte ett litet företag som säljer jättebananer) som enligt min systers forskning sysslar med extremt anti-ekologisk odling.

Jag och min mor var på arekologisk utgrävning i söndags. Vi grävde och skrapade i jorden i det medeltida fästet Styresholm i Torsåker några mil norr om Kramfors. Hittade lite tegel, några järnbitar, lite mer tegel, tänder, tegel och en massa tegel. Dessutom hittade vi kalk och kol. Det var roligt. Vi blev maniska när vi hittade en stenformation :)

---

Hursomhelst, precis när vi ska fara hem inser jag att man brände en massa människor i Torsåker på 1600-talet. Ja, totalt avrättades ca 300 människor för häxeri i Sverige under häxprocesserna, och mitt minne säger mig plötsligt att nästan en tredjedel av dem brändes i Torsåker. Jag och min mor bestämmer oss då för att det måste finnas ett minnesmärke över denna massavrättning.

Vi börjar leta. Torsåkers kyrka blir utgångspunkten och där finner vi genast en skylt med texten "Häxberget, vandringled". Vi noterar in delen med "vandringsled" och börjar köra. Efter någon kilometer övergår vägen i en stig och en skylt talar om att det är fem kilometer till Häxberget. Vi ignorerar glatt hur lång tid det tar att gå en mil och skuttar i väg in i skogen med endast en nektarin och en halv flaska ramlösa till färdkost. Pastasalladen i bilen bryr vi oss särskilt inte om att ta med. Märk väl att vi vid denna tidpunkt inte hade ätit något på ca fem timmar.

Efter en kilometer är vi svaga och utsvultna, utan möjlighet at kunna ge upp och vända tillbaka till bilen. "Vi kan inte ge upp när vi kommit såhär långt!" "En Kempe ger aldrig upp!" skanderar vi och släpar oss vidare. Efter ytterligare någon kilometer korsar det som vi ännu inte har fattat är en vandringsled, en bilväg och vi försöker ignorera att vi kunde tagit bilen hela vägen istället.

Efter över en timmes vandring fylld av hunger, törst och skavsår når vi äntligen Häxberget. Platsen där 71 ortsbor avrättades för häxeri den första juni 1675. Var femte kvinna i bygden var dömd till döden, liksom fyra pojkar och två män. En stor sten med blodröda inskriptioner vakar över platsen:

"Här brann häxbål 1675
Kvinnor dog, män dömde
Tidens tro drabbar människan"

Någon har satt blommor i en gammal vas som står vid stenens fot, de är nu vissna och döda och min mor plockar en till och lägger intill vasen för att visa sin vördnad.

---

Sedan ger vi oss av tillbaka mot bilen. Trots att vi denna gång tar bilvägen är det nästan lika långt, och ännu längre när man inte har ätit på sex timmar. Vi går som i ett töcken av hunger, och vid ett tillfälle minns jag att jag ropade: "Mamma, ser du! Ser du de jättestora skatorna därborta?" När vi äntligen skymtar Torsåkers kyrka i fjärran är jag säker på att jag aldrig kommer att glömma hur den ser ut.

Häromnatten cyklade jag hem från en god vän i Krånge* När jag kom hem vid ettsnåret skedde denna smskonversation mellan mig och min syster, som då befann sig på övervåningen.

Åsa:
Du lever va? :) Jag går och lägger mig nu, lova att du inte dör på vägen hem :(

Inga:
Jag lever i allra högsta grad och jag har sett en liten grävling!

Åsa:
Haha, du är hemma! Jag hörde :)

Åsa:
Häftigt herrn, ni är verkligen stark!

Inga:
:') Sömnig?

Åsa:
Jadå mycket. Vad värmer du i mikron? :)

Inga:
Mjölk förstås. Jag och hästen tar en nattmacka :)

Åsa:
Hästen är död :(


Jag såg verkligen en liten grävling :) och hästen var verkligen död :( :( Ja, den lilla uppvridbara ponnyn som vi gav far på fars dag. Jag ska laga den någon dag :)



*Krånge: ovanligt trevlig glesbygdsort mellan Söråker och Härnösand. Optimalt och kärleksfullt resmål för cyklister.

Häromdagen satt jag och tog igen mig genom att titta på Madicken (Ja, det är faktiskt okej, med repliker som "din ärkemara!" är den klart godkänd) när ett avgrundsvrål hörs och en griffel kommer flygande genom luften. Efter kommer min lillebror, fortfarande skrikande kastar han sig på golvet och börjar rulla runt under häftiga ryckningar.

"Jag.. jag..." får han förtvivlat fram melan vrålen, "Jag... JAG TUGGADE PÅ EN MYRA!"

Han tar sig panikslaget för halsen och vrider sig på golvet. "Jag.. Jag..." kvider han, "Jag kände hur den KROSSADES MELLAN TÄNDERNA! JAG KÄNDE SMAKEN!"

Ångestattackerna håller fortfarande på :)

Rabbin är titeln på en judisk förkunnare och rättslärd. Ordet betyder mästare på hebreiska och "rabbi" min mästare, och var ursprungligen en hederstitel på ens överordnade eller lärare. - Bara så att ni vet, alltså.

---

Idag har jag förutom att kalla folk för hjärndöda* till höger och vänster myntat ett nytt uttryck. Jag kallar det "Benedictus", för det går nämligen ut på att Benedictus gör allting så mycket bättre än du.

Exempel:
Torsten kommer in i köket och ber mig få hjälp med ett tal.
"Klarade du inte det här? Benedictus skulle ha gjort bättre."

Eller:
Harald försökte skalla Torsten som bara flinade.
"Harald, du suger, Benedictus kan bättre."

Ja, i sanning ett mycket användbart uttryck!

För övrigt visade vi tre mellersta prov på magnifik syskongemenskp genom att köra styrke tidigare i kväll. Jättedampiga Anders-övningar som det ökända passet kallas. Och eftersom jag skötte klockan var jag tvungen att skrika OST! var trettionde sekund :)

Det var allt jag ville säga.





*Jag har ordet på hjärnan, kan man säga.

Nu är familjen Kempe åter i hemvist.

Det jag kan berätta är att SkoterAnders hars tagit över Skärsjövålens fjällanläggning, vilket betyder okörda skidspår, lobotomerade trubadurer och dåligt väder. Men tack och lov för Heroes Might and Magic och dess multiplayerläge. Det kan sysselsätta fyra syskon i veckor och dessutom förvandla dem till dödsfiender. Hade jag bara haft den där magieliminerande artifacten hade Torsten varit lika rökt som en, jag vad vet jag, som en rökt lax kanske. Som dessutom varit kokad innan.

Men så var inte fallet och jag vill också omnämna att till fjälls fick in käre far en massa häftiga samtal, och det är anledningen till att jag hädanefter alltid presenterar mig som: Hej, jag heter Claes och jag är affärsman. Nästan som i en viskning. Läckert.


Nej här kan man ju inte sitta. Jag avslutar med ett kontverk av min bror som helst inte vill nämnas med namn (Men dö! Jävla idioter, sluta blogga! Cp!), eller var det kanske jag som uppfattade det fel? Nåväl hääär kommer den:

Jag och min kära syster satt och diskuterade huruvida vi skulle äta semlor följande dag.

"Ja, men då kan vi ju gå på Charm eller något vid fem?"
"Javisst, det låter bra. Är Jennie på eller?"

Vid detta uttalande får min käre mellanbror spader och börjar hetsigt skrika:

"Vadå på!? VA!? Är Jennie på en semla eller?! ÄR HON DET!!?"

Jag vänder mig mot min syster och besvarar det leende jag vet vilar på hennes läppar.

"Ja, det är hon faktiskt. Det är det som är så konstigt med Jennie. Hon liksom sitter på en jättestor semla."
"Ja," inflikar jag, "ibland tittar folk lite konstigt på en när man går på stan med en jättestor semla, men..."
"...det är ju inte Jennies fel.. Man får förlåta henne."


Det är roligt att driva med hetsiga bröder som tar allting bokstavligt :)

Såhär skulle nog semlejennie ha sett ut!

Einar, för så heter min bror, rusar in i köket och ropar lyckligt:

"Mamma mamma! Såg du mitt hopp!"
"Vilket hopp?"
"Från taket! Jag gjorde en volt!"



Jesus Christ...

Åsa och Inga i skidspåret:

Åsa: Titta vilken snygg häst!
Inga: Snygg och snygg... Om den står framför en snöhög så ser det nog bara ut som ett hästhuvud som flyger runt. Det skulle i och för sig vara snyggt.
Åsa: Och titta vilken mysig, tjock päls den har! En sån där skulle jag vilja ha om jag hade en häst.
Inga (skeptiskt): Skulle du?
Åsa: Eller nej förresten, jag skulle vilja ha en islandshäst.
Inga (ännu mer skeptiskt): Jaså?
Åsa (tillbaka på jorden): Nej, du har rätt. Jag vill inte ha någon häst.
En stunds tystnad.
Inga: Det skulle vara en pegasus då.
Åsa (entusiastiskt): Ja, en pegasus! Eller nej, jag vill ha en enhörning.
Inga: Ja, kanske det. Fast nej, hellre en pegasus.
Åsa: Nej, tänk dig vad läskigt att flyga med den. Och så kallt! Jag vill ha en enhörning. De kan ju trolla och sånt.
Lång tystnad.
Inga (eftertänksamt): Ja, du har rätt. Då kanske man kan flyga med den också.


Jag vill också poängtera att hela samtalet skedde i en seriös ton.

Senaste nytt om barnen på taket är att min bror och hans kompis nu häller kallt vatten över något som ser misstänkt likt ut ett hopp. Ett hopp på taket, alltså. Deras snow scooter står än så länge bara där och ser oroväckande ut.

Systrarna Kempe filosoferar i köket.

"Varför är vi så fula, Inga?"
"Jag vet inte. Det är väl bara så helt enkelt."
"Ja, det är väl det."
Torsten kommer in i rummet iförd morgonrock.
"Varför är inte Torsten lika ful som oss!?"
"Jag vet inte. Livet är orättvist!"
"Det är det verkligen. Killar behöver inte ens se bra ut för att vara vackra. Det räcker med att de har duschat."
"Ja, verkligen. Det finns inget som nyduschade killar. Mmhm!"
"Och de luktar så gott. Doktor Deo, du luktar så gott!"
"Ja, man skulle ha en nyduschad man i nån låda. Som man kunde plocka fram när man ville."
"Ja."
 Tystnad.
"Men du Åsa, kan du tänka dig norska skidlandslaget när de har duschat?"

Djup, drömmande, kollektiv suck.

Åsa har fyllt 18. Åsa har fått ett VISA-kort. Nu handlar hon online första gången.

"Ni får inte råna mig bara för att jag säger min PIN-kod högt hela tiden."

"Tänk om jag får MVG på mitt fysikprov, Åsa!" sa jag förväntansfullt till min syster och då brast min far plötsligt ut i sång:

"...Tänk om jag hade en sabel, tänk om jag hade en häst. Då vore jag presentabel, då gillade ni mig bäst. Med sabeln skulle jag hugga, och skära och sticka och slå. Och häst finge mig bära så att jag slapp att gå..."



Min far är ett original.