Hund
”Jaså, ni har vågat er hit igen, Hund.”
”Man måste ju se till att komma hemifrån.”
”Hrrm.”
”Det blir alltför lätt så att man inte ser något annat än insidan av sina väggar.”
”Ni menar väggar, Hund. Insidan av dem ser man inte så ofta, inte sant?”
”Och här kommer och går folk som vanligt?”
”Ingenting tycks stoppa dem. Här, ta och drick lite.”
”Nej tack, jag har fått nog.”
”Nog? Ni kom just.”
”Nåväl. Men det här kaffet gör mig illa till mods.”
”Tänk inte på det, Hund. Drick upp så ska jag berätta något för dig.”
Klunk klunk klunk
”Amelia sitter där borta.”
”Omöjligt. Jag tänker inte titta.”
”Ni sa ju själv att kaffet gör er illa till mods. Se, hon sitter där borta. Mittemot den vithårige herrn.”
”Bevare mig väl, hon är ju död. Allt det här handlar om kaffet, eller hur? Det är kaffet, det är det förbenade kaffet! Jag sa ju att jag hade fått nog. Varför hade ni mig att dricka det i alla fall?”
”Varför dödade ni Amelia?”
”Varför jobbar ni här?”
”Men Hund, en motfråga kan inte besvara en motfråga.”
”Det ante mig.”
Löken
Vattengympans förbannelse
Men då hade jag förstås inte räknat med vattengympan i den andra delen av bassängen. Eller med den gräsliga Linda Bengtzing-Abba-mixen som spelades på högsta volym. Antar att jag inte hade räknat med ledarens gälla röst heller. Men det är väl sånt som händer..
Självporträttens fantastiska födelse
Jag hade precis kommit innanför dörren och hälsat på mig själv i hallspegeln när jag fick syn på mitt ritblock som låg på skohyllan. Jag såg från det till spegeln och insåg att jag från och med nu var tvungen att göra ett självporträtt om dagen. Utan att titta. Bara ett enda snabbt, hafsigt självporträtt varje dag när jag kommer hem. Med max fem "titt" på pappret.
Och det som är ännu mer fantastiskt med idén är att jag ska tvinga varje människa som kommer och hälsar på mig att göra ett eget självporträtt innan de får komma in.
Självporträtt I
Hysteriskt
(Min syster blandar ihop Hayao Miyazaki med huvudstaden i Elfenbenskusten)
Vi är helt normala
Havet
"The trees are in their autumn beauty,
the woodland paths are dry,
under the October twilight the water
mirrors a still sky;
Upon the brimming water among the stones
Are nine-and-fifty Swans."
Som tranan
Tranan går långbent på lägdan
självklar på det vackraste vis
Man önskar så väl att man kunde
svepa upp honom i sin famn
för att smeka hans skimrande fjädrar
och försäkra sig om att han är sann
Men vet att det skulle bara bli rivsår
och fjädrar i luften och arga skrik
Såg man in i tranögat skulle man
bara finna förebråelse
och då står man där som två sårade själar
som blir en när han flyger sin väg
så kanske är det bäst att låta tranan vara
tranan på lägdan
Engagera mig!
Och sen, vad är det egentligen med Sverige och allt som är tråkigt? Lagom går till överdrift i vårt avlånga land: tråkig fotboll och tråkig politik. Och så undrar man varför ungdomar röstar radikalt, men det är väl självklart att om man är ung och har visioner, så vill man skapa förändring. Och vad gör man då när Reinfeldt och Sahlin är ungefär lika engagerande som ett äggskal?
Jag är led på politikens intetsägande ansikten som ägnar all energi åt att förvränga ord och säga saker som passar sig, folk som framhåller vad andra gör fel istället för vad de själva gör rätt och folk som anpassar politiken efter väljarna istället för tvärtom.
Nån sa att Sverige vill ha en lugn och trygg (läs slätstruken och oengagerande) person som Fredrik Reinfeldt, men det är precis vad jag inte vill ha. Ge mig istället någon som brinner för det de gör och visar det. Ge mig någon som vågar korsa gränser, väcka känslor och tänka nytt, någon med en själ! Någon som är en människa.
En sensommarnattsdröm
Det är lögn att säga att jag inte var rädd. Jag var rädd en tre, fyra gånger, för Krångeskogen är trollik redan på dagen. Nu tjöt räven i natten och överallt låg fallna träd liksom efter en storm, och någon hade begravt sina vassa tänder i en tall och tagit en stor tugga. Medan jag drog cykeln uppför backen försökte jag att inte tänka på att träden som fallit över stigen gjorde det omöjligt för mig att närhelst det kunde behövas kasta mig upp på sadeln och cykla ner igen. Att det inte fanns någon återvändo.
Det var en ljum sensommarnatt och inte sådär becksvart att man inte ser handen framför sig, utan precis så skumt att det är svårt att urskilja skuggor från vanligt mörker. Nattbrisen fick träden att prassla och lysande ögon följde mitt bankande hjärta. Nattvärlden var fantastisk och overklig i sina dova färger, och bara den skramlande tuggummiburken i väskan och det avlägsna bruset från E4:an hindrade mig från att helt förlora mig i den.
Där det var som allra mörkast sprängde jag fram i skräckblandad förtjusning. Rispande grenar och flämtande andetag, för att plötsligt tvärbromsa och andäktigt rulla igenom en glänta badande i månljus, för att inte störa de älvor som måste dansa där. Myrarna skrämde mig också, för där kunde man se långt in bland tallarna och där var det enklast att upptäcka odjursbestar. Där hoade ugglorna som starkast och storviltet som stundom lösgjorde sig från skuggorna fick mitt hjärta att slå skräckslag.
När jag äntligen skymtade grus övergå i asfalt där nere vid bergets fot kände jag lättnad. Jag rullade så blint mot räddningen att jag inte upptäckte vägbommen förrän alldeles för sent när man färdas på en cykel nästan helt utan bromsar. Men när cykelhjulen slutat snurra var lättnaden borta och jag såg misstänksamt på asfalten. Vände mig om och längtade tillbaka in i nattskogens magi och dova färger. Skulle just låta mig uppslukas av den på nytt när en lastbil med bländande helljus kom dundrande genom natten, och när vinddraget hade lagt sig och mina ögon började uppfatta konturer igen hade skogen bakom mig slutit sig och stigen var borta.
Det var paddornas timma. De korsade kväkande vägen medan katterna iakttog i skuggorna, och det var inte förrän husen kom tätare och gatlyktorna konkurrerade ut månen, inte förrän de överkörda paddorna blev fler än de levande, som jag verkligen förstod att det var över.
Örebro ur en smyfotografisk vinkel
Céline
Minns ni den orangea munnen?
Åsa dampade förut. Och så var Den Orangea Munnen uppfunnen.
LYSSNA TILL DEN ORANGEA MUNNEN!!
Den Orangea Munnens ord är heliga. Följ Den Orangea Munnen.Ty dess ord är heliga och förevigt sanna.
Amen
Fint va? Ja.. jag hittar den orangea munnen lite då och då. Under soffor och sånt.. eller så hittar katterna den. Den är verkligen en.... trevlig.. mun.
Biblioteket
Sen är det väl inte på något vis OKEJ att vi bara har två partier att rösta på? NEJ!!
Messmörets oändliga användningsområden
Igår lagade jag ugnspannkaka - fyra måltider i en smäll och nu har jag frysen full! Tog med mig en bit till lunch idag och när jag upptäckte att jag glömt sylten blev jag synnerligt besviken. Men bara en väldigt kort stund. Sen fick jag nämligen syn på skolans messmör!
Det var jättegott :)
Drömmen
(Vid upprepade tillfällen kunde jag dessutom se ner i halsen på mig själv och se den ligga där.)
Judar?
TV-guide.nu förvirrar mig.