I N G O N ,

Det är lögn att säga att jag inte var rädd. Jag var rädd en tre, fyra gånger, för Krångeskogen är trollik redan på dagen. Nu tjöt räven i natten och överallt låg fallna träd liksom efter en storm, och någon hade begravt sina vassa tänder i en tall och tagit en stor tugga. Medan jag drog cykeln uppför backen försökte jag att inte tänka på att träden som fallit över stigen gjorde det omöjligt för mig att närhelst det kunde behövas kasta mig upp på sadeln och cykla ner igen. Att det inte fanns någon återvändo.

Det var en ljum sensommarnatt och inte sådär becksvart att man inte ser handen framför sig, utan precis så skumt att det är svårt att urskilja skuggor från vanligt mörker. Nattbrisen fick träden att prassla och lysande ögon följde mitt bankande hjärta. Nattvärlden var fantastisk och overklig i sina dova färger, och bara den skramlande tuggummiburken i väskan och det avlägsna bruset från E4:an hindrade mig från att helt förlora mig i den.

Där det var som allra mörkast sprängde jag fram i skräckblandad förtjusning. Rispande grenar och flämtande andetag, för att plötsligt tvärbromsa och andäktigt rulla igenom en glänta badande i månljus, för att inte störa de älvor som måste dansa där. Myrarna skrämde mig också, för där kunde man se långt in bland tallarna och där var det enklast att upptäcka odjursbestar. Där hoade ugglorna som starkast och storviltet som stundom lösgjorde sig från skuggorna fick mitt hjärta att slå skräckslag.

När jag äntligen skymtade grus övergå i asfalt där nere vid bergets fot kände jag lättnad. Jag rullade så blint mot räddningen att jag inte upptäckte vägbommen förrän alldeles för sent när man färdas på en cykel nästan helt utan bromsar. Men när cykelhjulen slutat snurra var lättnaden borta och jag såg misstänksamt på asfalten. Vände mig om och längtade tillbaka in i nattskogens magi och dova färger.  Skulle just låta mig uppslukas av den på nytt när en lastbil med bländande helljus kom dundrande genom natten, och när vinddraget hade lagt sig och mina ögon började uppfatta konturer igen hade skogen bakom mig slutit sig och stigen var borta.

Det var paddornas timma. De korsade kväkande vägen medan katterna iakttog i skuggorna, och det var inte förrän husen kom tätare och gatlyktorna konkurrerade ut månen, inte förrän de överkörda paddorna blev fler än de levande, som jag verkligen förstod att det var över.