Nej

Inget Stockholm den nionde, ingen Dio på Debaser.

"Ronnie has been diagnosed with the early stages of stomach cancer. We are starting treatment immediately at the Mayo Clinic. After he kills this dragon, Ronnie will be back on stage, where he belongs, doing what he loves best, performing for his fans" - Wendy Dio



You're the sun, you're the sun
you can move, you can run
and no one will never stop you burning

<3




Vädret

"Vilket gulligt väder vi har", sa min bror just. Alla i Söråker just nu vet vad han menar.

Kroppar

Ur Utkorgen i min mobiltelefon:

Jadu. Här står jag. Liksom. Bah. Och tittar på några kroppar som spelar innebandy. Fast man ska akta sig för att betrakta människor som kroppar, det läste jag på filosofin idag. Anton läste mer om svampar. Jag är hungrig. Skulle kunna tänka mig lite svamp nu. Det är bara killar som spelar, brottas och drar av varandra tröjorna gör de också. Typiskt män. Typiskt mig att skriva det på telefonen. Undrar om jag kommer orka göra något. Är hungrig. Men inte hungrigast. Jag har sett bilder från svälten i Ukraina.. Mitt huvud har i alla fall inte börjar svälla. Det är för att skelettet tar upp vatten. Det berättade Pelle för mig idag. Tänk vad Pelle vet mycket som inte jag vet. Fast det förstås, jag vet mycket som inte Pelle vet också. Som en hel del om det medeltida Kinas belägringsvapen, till exempel. Pelle vet nog ingenting om det medeltida Kinas belägringsvapen. Nu kallar verkligheten!

Jättegubbarna

När jag ser in i livets backspegel minns jag en solig vårdag för många år sedan:

Jag och min syster satt och spelade Fia med knuff, när vi kom på att om man tar en pjäs och ställer ovanpå en annan så blir det en jättegubbe. Jättegubben går inte att knuffa ut, för ja, han är ju en jättegubbe.


Sofistikerat drama

Igår satte jag och Jennie oss ner för att i egenskap av ambitiösa teaterledare skriva drama. Det hela hade en mycket seriös framtoning. Att skriva en kort pjäs åt teaterbarnen att öva in, visade sig vara svårare än man tror att fokusera på.  Det hela urartade till sist i en scen där huvudpersonen led av mycket dåligt närminne:

SCEN 1
Hanna: Har du gjort svenskaläxan?
Lea: Va? Hade vi läxa? Nej, det har jag inte. Har du?
Hanna: Nej, jag tänkte göra den ikväll.
Lea: Okej, men vad ska du göra ikväll?
Hanna: Jag ska göra läxan, sa jag ju.
Lea: Just ja! Men hade vi läxa i svenskan eller?
Hanna: Jag nämnde just det..
Lea: Ah, just ja. Men ska vi hitta på något ikväll?

Och inte nog med det. Vi kommer på den fantastiska idén att vi borde läsa replikerna och spela in det som en ringsignal på mobilerna. Sagt och gjort. Det blev mycket fint.

Tyvärr är det inte nog med det heller. Jag är rädd för att jag var den som kom med idén: Jag vet! Vi måste läsa den på finlandssvenska! Det måste vi bara göra!

Och eftersom vi faktiskt inte har några spärrar alls, så gjorde vi naturligtvis det. Jag har inte skrattat så mycket sen jättegubbarna (se
här)! :')

När Henrik och hans farfar var på OK...

Herre! Jag har inte skrivit något här på två veckor och två dagar, det om något är ett bevis på att det finns för lite tid här i världen.

Har ni förresten tänkt på att om man skriver fläskfilén utan accent så blir det fläskfilen. Som fil, alltså. Fil med fläsk i, liksom.

Och så avslutningsvis ett foto. Själva idén vill jag tillskriva min syster Anders (
http://envalrossityskland.blogg.se/)