I N G O N ,

Idag är dagen då allt gick fel.

Det hela började med att jag vaknade vid tio imorse och gick ner i köket för att äta frukost. Där mötte jag min kära syster och tillsammans konstaterade vi vilket underbart väder det var (solsken, snö och två minus). Strax anlände fader vår efter en skidtur långt Åsjöarna (där han för övrigt försökte köra ikapp några avdankade pensionärer som visade sig vara Anders Svanebo och Gustav Olsson med flera). Syster och jag bad fader vår göra iordning skidor till oss, så att vi så fort som möjligt kunde ge oss av på en egen skidtur.

Så långt var allt frid och fröjd. Men sen, ve och fasa, vaknade resten av huset. Mamma fick för sig att hon också skulle åka skidor, vilket kanske inte låter särskilt hemskt, men med tanke på att hon är en extremt seg (eller flegmatisk om man vill vara lite kultiverad) människa. Dessutom fick hon för sig att ta med sig Haraldo, som just hade vaknat. Detta rubbade systers och mina planer totalt, och under högljudda protester tvingades vi vänta på våra kära familjemedlemmar.

När vi till slut gav vi oss iväg mot Lappstegestugan hade vädret försämrats. Morr. När vi skulle köra uppför backen precis innan parkeringen insåg vi att vi har en extremt patetisk bil, och vi stod där minst tre evigheter med hjulen ilsket snurrandes mot isen, utan att komma uppför backen. När vi till sist lyckades med den saken var inte syster och jag på särskilt bra humör.

Och precis när vi ska skida iväg går dragkedjan i min jacka sönder. "HALLELUJA! Fantastiskt!" utropade jag irriterat. Mamma skrattade elakt åt oss och åkte iväg (gör man så mot sina barn?), medan vi stod kvar minst tre evigheter till och försökte få igen dragkedjan.

Till sist gav vi upp, men när jag skulle ta på mig skidorna lossnade en liten gul grej från bindningen. "Ååååååååååh!.STRÅLANDE! UNDERBART!" utropade vi efter en hysterisk skrattattack, vilket hela tiden varit vår första reaktion på allt oturligt som drabbade oss. Sedan gick solen in bakom det största molnet skådat sedan 1949.
"MEN BRINN I HELVETET!" skrek syster hysteriskt till en förbifarande bil. "JA, BRINN ALLIHOP! BARA BRINN!!" Vi tog ut vår ilska på de parkerade bilarna (detta bör inte tolkas som skadegörelse).

Sedan insåg vi att vi inte hade någon som helst lust att åka någonstans - förutom hem. Så då gjorde vi så. Trots bristen på snö och spår vände vi och började ursinnigt staka rakt ut i skogen för att komma hem, medan vi hysteriskt sjöng "Vilken underbar dag" för full hals. Efter en liten stund tystnade vi och hamnade i någon slags dvala, då vi automatiskt sakta tog oss framåt. Oturen förföljde oss givetvis fortfarande: bland annat fastnade Åsa i en bro, vi ramlade ner i ett hål, blev instängda i en hage, nästan nersprungna av rådjur och mycket, mycket mer otrevligheter drabbade oss.

Jag vet inte vari felet låg, men antagligen var det väl guds straff för att vi gjorde något på långfredagen

Så alla ni som har haft trevligt och lyckats med det ni gjort idag
- var goda brinn i helvetet.



Inga