trolldegsparfymen
Jag kände igen doften så väl men kunde först inte komma på vad det var. Sen slog det mig: trolldeg. Ni vet, trolldeg som egentligen heter saltdeg, men kallas trolldeg för att det låter mycket mer spännande. Nostalgin formligen sköljde över mig där jag satt på bussen och när jag såg ut genom fönstret såg jag inte längre e4an och alla envisa tallar som susade förbi, utan köket hemma. Gardinerna var annorlunda liksom inredningen - det är knappt jag minns att det gamla köksbordet såg ut så - och golvet, som på den tiden inte slipats på alldeles för många år. På bordet drällde det kavlar, degformar och plåtar fulla med sneda och ojämna - likväl charmiga - degfigurer som jag och mina syskon knådat fram. Vi kivades och bråkade under skratt och lukten av deg - trolldeg - stack i våra näsor.
Bussen saktade in och släppte av passagerare. Doften av trolldeg dröjde sig kvar i några sekunder innan den slutligen virvlade ut genom den öppna dörren.
Sedan återgick jag till tallarna.
Jag känner mig som en jävla stalker när jag erkänner detta. Men jag såg dig på busshållplatsen och kände genast igen dig ifrån den korta UNGA ST introduktionen i ST. Anledningen till att jag kommer ihåg det så tydligt är inte för att jag har elefant minne utan snarare för att din beskrivning av dig själv var en av de få bra jag läst. Någonsin. Det var JAG som hade rött hår, bara så du vet.
Det finns inget mer irriterande än att läsa om folk som beskriver sig själv som glad och sprallig och sedan banalt erkänner att hela deras fritid går åt pojkvännen. Visst, korta personlighets beskrivningar kommer aldrig vara så pricksäkra som man vill, men att inte få in NÅGOT personligt i dem är bara sorgligt.
Om du inte vill att jag skall skriva på bloggen (av någon anledning ^^) så säg bara till. Jag skriver bara för att jag tycker det är roligt, är djupt intresserad av filosofi själv, så får hoppas du inte tycker jag är störande.