London 2010

Ack och ve! Jag har ju totalt försummat att berätta om min lilla utflykt till London för ett par veckor sedan. Den innehöll förutom en släng av Franktenstein, dinosaurier och ond bråd död, också vackert väder och grönskande parker. Låt oss börja...

God help us! I have totally neglected to tell you all about my little trip to London some weeks ago. It contained, apart from a bout of Frankenstein, dinosaurs and sudden violent death, also some beautiful weather and flourishing parks. Let us begin...


Här ser ni residenset i vilket jag huserade.
Värt att nämnas är att det i sanning har vissa likheter med Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Here you can see the residence which I haunted.
Worth mentioning are its remarkable resemblences to Hogwarts School for Witchcraft and Wizardry.
 





Och här ser ni värden, den gode Alex.
En trevlig, rolig men aningen oärlig ung man.
Värt att nämnas är att han i sanning har vissa likheter med Harry Potter

And let me present the host; good old Alex.
A nice, amusing but bit of dishonest (bloody cheater!) young man.
Worth mentioning are his remarkable resemblances to Harry Potter.


 



Det började idylliskt.
Grönskande parker och porlande vattendrag. Duvor som badar förnöjt i en fontän.

It all started out idyllicly.
Flourishing parks and murmuring streams. Flying rats happily bathing in a fountain.





Ståtliga byggnadsverk och klarblå himlar.

 

 Splendid buildings and bright blue skies. 





Här ser ni platsen där det hände. Miraklet. 
Bara några stenkast från denna plats uppenbarade sig plörsligt, som en gåva från gudarna, prins Charles i en bil av senaste modell. Vi var så hänförda att vi närapå blev överkörda.

Att få se prins Charles var i sanning en milstolpe i mitt liv. Jag är numera en fulländad människa.


 Here is the place where it happened. The miracle.
Just some stonethrows away all of a sudden - like a gift from the gods - prince Charles appeared in a car of latest model. We were so enchanted that we almost got ran over.

To see prince Charles was truly a milestone in my life. I am now a complete human being.





Men sedan hände något. Solen försvann och en kylig bris drog in från havs.
Stora, mörka vågor började gå i Themsen och av någon anledning kändes det som om allt inte stod rätt till.
Se bara på den här skylten, om man läser fel verkar det som att premiärministern bor på Drowning Street.

Kusligt.

But then something happened. The sun disappeared and a cold breeze came in from the sea.
The Thames was suddenly full of big, dark waves and for some reason it felt as if something was wrong.
Just look at this sign, if you misread it, it seems as if the prime minister lives on
Drowning Street.

Spooky.





Plötsligt hopade sig onda omen överallt.
Misstänkta missilliknande byggnader...

The bad omens were to be found in every corner.
Suspected missile-alike buildings...






... och kallblodiga överfall.
Först badar de tillsammans och sen detta! Lömska odjur!

... and treacherous attacks.
First the bathe together, and then this!





Alex började må dåligt. Jag försökte försäkra honom om att allt skulle bli bättre...

Alex started feeling ill. I tried to ensure him everything was going to be alright...




... även om magkänslan sa något annat.

... even though I had a feeling saying something else.





Alex blev sängliggande i den mystiska sjukdomen. Hans doktormamma var förbryllad.
(Förtjusande kvinna, för övrigt!)

Alex was confined to his bed for two days in the mysterious illness. His doctor-mum was puzzled.
(Charming woman, by the way!)





Personligen var jag övertygad om att lösningen på mysteriet fanns på National History Muesum.
På dinosaurieavdelningen.

Personally I was convinced the solution to the mystery was to be found on National History Museum.
In the dinosaur section.


 



Utdrag ur min resedagbok, 8 mars, 2010
12.50 Tittar på dinosaurier som rör sig. Väldigt lycklig flicka!
12.59 Tänker på Landet för länge sedan med djup kärlek.
13.09 Inser att jag vill bli dinosaurieforskare och (re)konstruera Jurrasic Park.
14.13 Längtan efter en liten dinosaurievän överväldigade mig. Nu är han i min ficka.

Nåväl, när jag återvände till Hogwarts fann jag att Alex fortfarande levde. För säkerhets skull hade jag döpt min minidinosaurie till Saruman för att hedra honom.

Tja, sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Tack Alex för allt!


Extract from my travel journal, 8th March, 2010:
12.50 Watching moving dinosaurs. Very happy girl!
12.59 Thinking of Land Before Time with deep love.
13.09 Realizing I want to be a dinosaur researcher and (re)construct Jurassic Park.
14.13 The need for a little dinosaur-friend overwhelmed me. Now he is in my pocket.

However, when I returned to Hogwarts I found out Alex was still alive. Just to be on the safe side, I had named my mini-dionsaur Saruman, to honour my ill host.

Well, then we lived happily ever after.

Thank you for everything, Alex!


Kommentarer
Postat av: Charlotta Cleman

Tack för en underbar berättelse med kanonbra bilder!



Mormor

2010-04-05 @ 13:43:12

Lovprisa inlägget här:

Namn:
För dig som älskar sparris

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback