I N G O N ,

Häromdagen regnade det. Det regnade en hel del faktiskt och jag och Åsa kom på den briljanta idén att ta på oss regnställ och gummistövlar och gå ut och gå i en kohage. (Torsten kom senare med förklaringen att vi måste fått en hjärnblödning.) Sagt och gjort. När vi gått en stund kom vi förbi den brunn som är överbyggd med plankor och vilken vi inte kan passera utan att påstå att den ser ut som en liten dansbana.

"Det ser verkligen ut som en dansbana." sa Åsa även denna gång och jag skulle just hålla med när min syster skrek. Efter standard tjejskriket kom: "EN KAALV! HJÄLP! DET ÄR EN KALV DÄR NERE!"

Och minsann. Genom ett hål i plankorna kunde man se att det var faktiskt en kalv där nere i den en och en halv meter djupa brunnen. Plankorna var murkna och kalven hade fallit igenom, och nu stod den där och stirrade på oss med stora, svarta, ledsna ögon. Helt ensam och det fanns inga andra kor i närheten.

Så då sprang vi hem och ringde ägarna som kom dit och fick upp den välbehållen. Lillkalven.