I N G O N ,

- Kan inte du ladda ner Transformers? frågade min yngste bror, 12, min äldste bror, 18. Då fick min mellanbror, 14, ett anfall och skrek:
- TRANSFORMERS!? Det är ju sån där skit där bilar och människor är samma sak! Jag hatar det!

Idag är dagen då allt gick fel.

Det hela började med att jag vaknade vid tio imorse och gick ner i köket för att äta frukost. Där mötte jag min kära syster och tillsammans konstaterade vi vilket underbart väder det var (solsken, snö och två minus). Strax anlände fader vår efter en skidtur långt Åsjöarna (där han för övrigt försökte köra ikapp några avdankade pensionärer som visade sig vara Anders Svanebo och Gustav Olsson med flera). Syster och jag bad fader vår göra iordning skidor till oss, så att vi så fort som möjligt kunde ge oss av på en egen skidtur.

Så långt var allt frid och fröjd. Men sen, ve och fasa, vaknade resten av huset. Mamma fick för sig att hon också skulle åka skidor, vilket kanske inte låter särskilt hemskt, men med tanke på att hon är en extremt seg (eller flegmatisk om man vill vara lite kultiverad) människa. Dessutom fick hon för sig att ta med sig Haraldo, som just hade vaknat. Detta rubbade systers och mina planer totalt, och under högljudda protester tvingades vi vänta på våra kära familjemedlemmar.

När vi till slut gav vi oss iväg mot Lappstegestugan hade vädret försämrats. Morr. När vi skulle köra uppför backen precis innan parkeringen insåg vi att vi har en extremt patetisk bil, och vi stod där minst tre evigheter med hjulen ilsket snurrandes mot isen, utan att komma uppför backen. När vi till sist lyckades med den saken var inte syster och jag på särskilt bra humör.

Och precis när vi ska skida iväg går dragkedjan i min jacka sönder. "HALLELUJA! Fantastiskt!" utropade jag irriterat. Mamma skrattade elakt åt oss och åkte iväg (gör man så mot sina barn?), medan vi stod kvar minst tre evigheter till och försökte få igen dragkedjan.

Till sist gav vi upp, men när jag skulle ta på mig skidorna lossnade en liten gul grej från bindningen. "Ååååååååååh!.STRÅLANDE! UNDERBART!" utropade vi efter en hysterisk skrattattack, vilket hela tiden varit vår första reaktion på allt oturligt som drabbade oss. Sedan gick solen in bakom det största molnet skådat sedan 1949.
"MEN BRINN I HELVETET!" skrek syster hysteriskt till en förbifarande bil. "JA, BRINN ALLIHOP! BARA BRINN!!" Vi tog ut vår ilska på de parkerade bilarna (detta bör inte tolkas som skadegörelse).

Sedan insåg vi att vi inte hade någon som helst lust att åka någonstans - förutom hem. Så då gjorde vi så. Trots bristen på snö och spår vände vi och började ursinnigt staka rakt ut i skogen för att komma hem, medan vi hysteriskt sjöng "Vilken underbar dag" för full hals. Efter en liten stund tystnade vi och hamnade i någon slags dvala, då vi automatiskt sakta tog oss framåt. Oturen förföljde oss givetvis fortfarande: bland annat fastnade Åsa i en bro, vi ramlade ner i ett hål, blev instängda i en hage, nästan nersprungna av rådjur och mycket, mycket mer otrevligheter drabbade oss.

Jag vet inte vari felet låg, men antagligen var det väl guds straff för att vi gjorde något på långfredagen

Så alla ni som har haft trevligt och lyckats med det ni gjort idag
- var goda brinn i helvetet.



Inga

Hej kära ni, och varmt välkomna till den harmoniska familjen Kempe.
- Harmooooonisk, var ordet.

Ja, nästan så. Idag när jag kom hem var alla högljudda och irriterade, tillexempel kastade sig småkillarna i soffan och grävde ner sig under filtar, för att sedan ligga där och skrika, både åt varandra och första bästa olyckliga förbispasserande som råkade göra ljud av sig. Nästan helt normalt beteende, eller vad säger ni?

Tillexempel stod jag och tittade igenom bilder i pappas kamera, och de små pipen höll på att göra filtmonstrena galna: "HÅÅÅÅÅLL KÄÄFTEN! SLUUUUUUTA!"
Lite senare satte jag mig vid pianot och spelade någon melodi, bara för att attackeras av monstrenas hysteriska skrik: MEEEEN TYYSSST! JAG DÖDAR DIIIG!!! TYYYYYYYYST!"

De var ganska jobbiga, men samtidigt väldigt skrattretande. Och när vi skrattade åt dem blev de än mer hysteriska.

För någon dag sedan hade vår kemilärare en genomgång om något kemisk såsom molekyler och molmassor, och mitt under hans kära genomgång avbröt någon honom för att fråga något. När läraren sedan skulle återuppta genomgången mindes han inte var han var, och utbrast:

"Nästa gång ska jag ta med mig mina kastknivar. Och hädanefter skall en elev dö varje gång jag tappar tråden!" Varpå han skrattade ett ondskefullt skratt.



Hilfe.

Min bror Haraldo är lika ful som vanligt. Häromdagen vid matbordet började han plötsligt gapskratta helt oprovocerat.
- Asså, haha, jag kom att tänka på något kul!
- Vadå?
- Jo.. men ni vet uttrycket att kasta ett getöga? Haha.. liksom.. "Öh, kastar du ett getöga på min väska medan jag är borta?" Haha, och så tar man liksom upp ett getöga och kastar på väskan. Hahaha.. Och så när man kommer tillbaka så ligger det ett getöga där. Hahahahhah.

Ja, det kan man ju också komma att tänka på mitt under middagen. Kärlek till det.

Det är natt och jag vandrar genom skogen

under svarta, stjärnbeprydda himlar

jagar mörka skuggor mig och dimman ligger tät

jag skyndar nerför sluttningen med skrämda andetag

fötterna, av rispor, smutsiga av jord, blir våta

häver undan grenar, kvistar, löv, och se bakom ligger svarta vattnet

jag tassar utmed vattenbrynet som sväljer mina anklar

visst är bottnen sträv, och natten tyst men vattnet skvalpar

ekan ligger inne under grenar och bland moss och grönskegarn

den är murken, visst, och lite hålig, men glider ut på skogens ocean

klyver spegelblanka ytan utan vind som segel

fastän jag är rädd för mörker blir jag vild

om jag ej i natt får rusa ut till skogs

och segla över månens spegelbild

Varför är det farligt att rensa fisk?
- Man kan gå vilse bland fjällen.

Apropå fjällen. Just där har vi varit. Och vilken vecka, kära vänner, vilken vecka!

För det första: Snö. Snö snö snö snö! Något vi knappt sett skymten av hemma. Men där fanns massor utav snö. En och en halv meter djupsnö på gården, gjorde givetvis att det första jag och syster gjorde så fort vi kom fram, var att kasta oss ut i snön och simma i den! Lycka, ack lycka.

På söndagen var det Vasaloppet som vi givetvis följde. När jag och Åsa sedan gav oss i väg på en liten tur insåg vi plötsligt att vi var Anders och Jörgen Aukland! Allt stämde så väl, till och med skidmärkena. Och där vi åkte längs skoterleden började vi spontant sjunga en duett: