I N G O N ,

Död åt mänskligheten.
Den irriterar mig.

---

Imorse cyklade jag med min kära mor till Häggströms Plantskola för att köpa jordgubbsplantor. Dess ensliga belägning till trots, var där fullt av människor, och det gick skytteltrafik ut till ingenmanslandet Skäggsta. Tydligen höll man öppet hus med frågeslinga, bedårande lamm att titta på, extrapriser och gratis wok.

Mamma: Ska du inte ha lite wok, Inga?
Jag: Nja, jag klarar mig, är inte så hungrig.
Mamma: Är du säker? Nehepp. Här får hon plötsligt syn på Kenneth som står och håller ställningarna vid wokpannan, hon spärrar upp ögonen och utbrister: Men det är ju KENNETHS wok! Kom!

Så då fick jag en full portion i alla fall. Ja, varför inte?

---

Hmm. Torsten kom just in i mitt rum. Han stal den heta plastödlan Filip och la den på mitt huvud, under hotet att om ödlan inte ligger kvar där nästa gång han ser mig, så tar han tillbaks den. Sedan frågade han om han också fick stå på mitt huvud. Jag avböjde.

Sen la han sig i min säng och började leka med ett ljusblått sjöodjur som jag fick av Åsa i julklapp för två år sedan. Det förbryllar honom att han inte sett den förrän nu. Han konstaterade nyss att den har lång hals. Nu gick han för att undersöka om Åsa har kvar stjärnorna som han satte upp i taket i hennes rum för typ sådär 10 år sedan, när rummet var hans.

Alla är vi lite udda i familjen Kempe. Kärlek till det <3

---

Imorrn bär det av mot söder! Först Dio-konsert i Malmö på måndag, och sedan SWEDEN ROCK FESTIVAL ons-lör. Splendid, my friends, splendid!

Månjakt i natt

skuggornas timma
vidderna höljda i mörker och dimma
skrämmande väsen virvlar

runt sovande träd

men jag är inte ensam
jag har sex självlysande
ögon med mig

ett par vakande
ett par smygande
ett par osynliga och
alla är de jagande

tysta, vilda, obevekliga
smyger vi fram
inte ens månen
själv sover tryggt
för vår sylvassa tand

 

månjakt i natt

 

våra ögon sväljer svarta natten

"Tänk att vara en fiskmås." sa jag till min syster och vi följde fjäderfäet med blicken. Det såg så fånigt ut hur den flög, knappt en halvmeter ovanför vattenytan.
"Letar den efter fisk?"
"Vad annars?"
"Jag vet inte. Till och med måsar har väl sina hemligheter?"
"Det har du rätt i." Vi satt tysta en stund och badade fötterna i det vårkalla vattnet.
"Hör du valarna?" undrade jag och hon vände sig mot mig och föste den långa luggen bakom örat, för vinden blåste den i ansiktet på ett sätt som irriterade henne.
"Nej." Hon lyssnade en stund. "Jo. Nu hör jag. De sjunger.
"Mm." Vi satt tysta och lyssnade till valarnas sång medan vinden tilltog.
"Finns det valar här?"
"Tydligen."




I.K.

"Kan du stänga fönstret och öppna lampan!" mumlade Åsa och viftade avfärdande med handen.

Fönstret var inte öppet, och lampan var inte stängd.

Creeping, creeping through the grass

full moon in my eyes

sneaking, sneaking in the dark

moonlight in my tracks

lurking, lurking out of sight

my eyes are glowing in the night


I am stranger, danger

hunter of the night

Jag har bott en dag och en natt hos min syster i stugan, eftersom det är minst sagt spooky att sova därute i ödsligheten helt allena. Själv blev jag rädd ändå, och på något sätt verkade jag koppla de flesta läskiga ljud till en bok jag just läst:

"Åsa.. lyssna! Vad var det? Det är Baskervilles hund! Den kommer och äter upp oss, aaah!"

Och mitt i natten:

"Åsa, vad var det!? Hjälp, det är Baskervilles ankor! AAH!"

Idag ristade jag in flytande kärlek på en planka och lät vågorna sluka den