I N G O N ,

Yes, vaknade i morse utan att kunna andas eller prata med annat än den värsta whiskeyröst. Detta beror inte, mina vänner, på att jag uppskattar whiskey alldeles för mycket, utan på att jag är förkyld. Ve och fasa, jag erkänner jag är förkyld. Man ska aldrig säga att man aldrig blir sjuk, för händer det så har man ljugit och ljuger man så dör man. Nej, nu kanske jag tog i lite väl..

For hursomhelst till skolan i hopp om att jag snart skulle må bättre. Direkt när jag satte mig på bussen kände jag dock hur jag ville åka hem igen, och inser till min fasa att första bussen hem går klockan ett. Uschuschusch!

Efter lunch bestämmer jag mig ändå för att ta en buss hemåt, även om det betyder 2,5 km promenad i snön. Bussen kommer. Man kallsvettas, känner hur näsan rinner, nyser hela tiden och står där och hoppas: låt mig inte träffa honom, låt mig inte träffa honom, låt mig inte träffa honom!

- Nej men hej!





suck.