En djävulsk plan
Mamma höll på att klippa min lillebror i ett fullt befolkat kök:
"Men titta inte!" skriker han frustrerat, "Jag vet att det är fult, det är meningen! Sen ska jag gå runt och dryga med folk!"
"Men Harald," säger Torsten då, "Du kan inte dryga med folk om det är fult."
"Jo, det kan jag visst det! För då skrattar de åt mig, sen dör dom."
Det är i sanning en djävulsk plan.
"Men titta inte!" skriker han frustrerat, "Jag vet att det är fult, det är meningen! Sen ska jag gå runt och dryga med folk!"
"Men Harald," säger Torsten då, "Du kan inte dryga med folk om det är fult."
"Jo, det kan jag visst det! För då skrattar de åt mig, sen dör dom."
Det är i sanning en djävulsk plan.
Meningen
Meningen med livet är att äta en nektarin efter maten.
Otacksamma barn
Mina småbröder Harald och Einar (lägg deras namn på minnet, då de kommer att vara av stor vikt i detta inlägg) krävde häromdagen att vår kära mor skulle beställa klipptid åt dem. Mor påpekar då så vänligt att de är 13 och 16 år gamla och faktiskt kan ringa frisören själva, varpå de utbrister:
"Men ge oss ett nytt namn då!" Harald fortsätter hetsigt: "Det är synd om Einar och mig, vi kan inte göra någonting, för så fort vi säger våra namn blir vi ihjälskjutna!"
Om våra föräldrar anat att det var förenat med en sådan livsfara att heta Harald och Einar, är jag säker på att de valt andra namn åt sina yngsta söner...
"Men ge oss ett nytt namn då!" Harald fortsätter hetsigt: "Det är synd om Einar och mig, vi kan inte göra någonting, för så fort vi säger våra namn blir vi ihjälskjutna!"
Om våra föräldrar anat att det var förenat med en sådan livsfara att heta Harald och Einar, är jag säker på att de valt andra namn åt sina yngsta söner...
Bananen
Igår kväll skulle min kära mor äta en banan. Den såg lite underlig ut redan med skalet på, lite konstigt formad, och ja, egendomlig helt enkelt. Precis när hon skulle ta den första tuggan drabbades hon av onda aningar och bröt bananen på mitten. Det var då vi upptäckte det fasansfulla, detta:
Äcklat utförde vi tillsammans en dissikrering som visade att en larv försökt äta upp bananen inifrån eller möjligen att den självantändts inifrån. När vi skar upp den visade sig nämligen en svart, hård men läderaktig beläggning längs mitten. Mycket motbjudande, kära vänner, mycket motbjudande.
Vi planerar nu att använda detta som vapen mot det aktuella jättebananföretaget (ett jätteföretag alltså, inte ett litet företag som säljer jättebananer) som enligt min systers forskning sysslar med extremt anti-ekologisk odling.
Äcklat utförde vi tillsammans en dissikrering som visade att en larv försökt äta upp bananen inifrån eller möjligen att den självantändts inifrån. När vi skar upp den visade sig nämligen en svart, hård men läderaktig beläggning längs mitten. Mycket motbjudande, kära vänner, mycket motbjudande.
Vi planerar nu att använda detta som vapen mot det aktuella jättebananföretaget (ett jätteföretag alltså, inte ett litet företag som säljer jättebananer) som enligt min systers forskning sysslar med extremt anti-ekologisk odling.
En patetisk tid
Jag undrar vad kvinnor som levde innan värktabletternas tid tog sig till när de hade mensvärk? De tuggade väl lite gräs och höll käften antar jag.
Vilken patetisk tidsålder vi lever i.
Vilken patetisk tidsålder vi lever i.
Postdraken
Har ni sett postdraken i Sundsvall? Den är bedårande. Jag vill ta hand om den.
:)
Häftiga män
Jag, Sigge och min kära syster tog häromdagen oss för at se "Mannen med järnmasken", och det var då det tog oss med storm: Var finns egentligen alla häftga män!?
D'Artagnan med sitt svärd, sin fjäder i hatten och sensuella mustasch, vad mer kan en kvinna önska sig? En sådan karaktär, en sådan hjälte, en sådan häftig man, helt enkelt. Kan man hjälpa att bli annat än vansinnigt förälskad? Jag tror inte det.
Men ack, vilken oromantisk tidsålder vi lever i, här finns inga ädla män med styrka och hjältemod, sablar eller rustningar. Var är alla häftiga män, var är D'artagnan, Herkules och Gunnar på Lidarände!? Ge mig några riktiga män!
Jag menar, se på honom. Vilken man :)
Regnväder
Idag regnade det jättemycket. Därför tog Åsa av sig byxorna och sprang ut i trädgården :)
Regn
Kulturmagasinet
Vet ni vad jag fick reda på idag? Att Kulturmagasinet visar tecknade filmer lite nu och då och att det är gratis att komma och titta :) :) :)
Bye bye baby goodbye
Bye bye bye baby baby baby goodbye
Snubblade över en gammal för mig okänd Rainbow-låt. Känner mig sentimental.
Om någon förresten föreslår att ni ska laga nässelgnoccis med gorgonzolasås, så gör inte det. Högst tvivelaktig maträtt.
Snubblade över en gammal för mig okänd Rainbow-låt. Känner mig sentimental.
Om någon förresten föreslår att ni ska laga nässelgnoccis med gorgonzolasås, så gör inte det. Högst tvivelaktig maträtt.
Den fasansfulla resan till Häxberget
Jag och min mor var på arekologisk utgrävning i söndags. Vi grävde och skrapade i jorden i det medeltida fästet Styresholm i Torsåker några mil norr om Kramfors. Hittade lite tegel, några järnbitar, lite mer tegel, tänder, tegel och en massa tegel. Dessutom hittade vi kalk och kol. Det var roligt. Vi blev maniska när vi hittade en stenformation :)
Hursomhelst, precis när vi ska fara hem inser jag att man brände en massa människor i Torsåker på 1600-talet. Ja, totalt avrättades ca 300 människor för häxeri i Sverige under häxprocesserna, och mitt minne säger mig plötsligt att nästan en tredjedel av dem brändes i Torsåker. Jag och min mor bestämmer oss då för att det måste finnas ett minnesmärke över denna massavrättning.
Vi börjar leta. Torsåkers kyrka blir utgångspunkten och där finner vi genast en skylt med texten "Häxberget, vandringled". Vi noterar in delen med "vandringsled" och börjar köra. Efter någon kilometer övergår vägen i en stig och en skylt talar om att det är fem kilometer till Häxberget. Vi ignorerar glatt hur lång tid det tar att gå en mil och skuttar i väg in i skogen med endast en nektarin och en halv flaska ramlösa till färdkost. Pastasalladen i bilen bryr vi oss särskilt inte om att ta med. Märk väl att vi vid denna tidpunkt inte hade ätit något på ca fem timmar.
Efter en kilometer är vi svaga och utsvultna, utan möjlighet at kunna ge upp och vända tillbaka till bilen. "Vi kan inte ge upp när vi kommit såhär långt!" "En Kempe ger aldrig upp!" skanderar vi och släpar oss vidare. Efter ytterligare någon kilometer korsar det som vi ännu inte har fattat är en vandringsled, en bilväg och vi försöker ignorera att vi kunde tagit bilen hela vägen istället.
Efter över en timmes vandring fylld av hunger, törst och skavsår når vi äntligen Häxberget. Platsen där 71 ortsbor avrättades för häxeri den första juni 1675. Var femte kvinna i bygden var dömd till döden, liksom fyra pojkar och två män. En stor sten med blodröda inskriptioner vakar över platsen:
"Här brann häxbål 1675
Kvinnor dog, män dömde
Tidens tro drabbar människan"
Någon har satt blommor i en gammal vas som står vid stenens fot, de är nu vissna och döda och min mor plockar en till och lägger intill vasen för att visa sin vördnad.
Sedan ger vi oss av tillbaka mot bilen. Trots att vi denna gång tar bilvägen är det nästan lika långt, och ännu längre när man inte har ätit på sex timmar. Vi går som i ett töcken av hunger, och vid ett tillfälle minns jag att jag ropade: "Mamma, ser du! Ser du de jättestora skatorna därborta?" När vi äntligen skymtar Torsåkers kyrka i fjärran är jag säker på att jag aldrig kommer att glömma hur den ser ut.
Hursomhelst, precis när vi ska fara hem inser jag att man brände en massa människor i Torsåker på 1600-talet. Ja, totalt avrättades ca 300 människor för häxeri i Sverige under häxprocesserna, och mitt minne säger mig plötsligt att nästan en tredjedel av dem brändes i Torsåker. Jag och min mor bestämmer oss då för att det måste finnas ett minnesmärke över denna massavrättning.
Vi börjar leta. Torsåkers kyrka blir utgångspunkten och där finner vi genast en skylt med texten "Häxberget, vandringled". Vi noterar in delen med "vandringsled" och börjar köra. Efter någon kilometer övergår vägen i en stig och en skylt talar om att det är fem kilometer till Häxberget. Vi ignorerar glatt hur lång tid det tar att gå en mil och skuttar i väg in i skogen med endast en nektarin och en halv flaska ramlösa till färdkost. Pastasalladen i bilen bryr vi oss särskilt inte om att ta med. Märk väl att vi vid denna tidpunkt inte hade ätit något på ca fem timmar.
Efter en kilometer är vi svaga och utsvultna, utan möjlighet at kunna ge upp och vända tillbaka till bilen. "Vi kan inte ge upp när vi kommit såhär långt!" "En Kempe ger aldrig upp!" skanderar vi och släpar oss vidare. Efter ytterligare någon kilometer korsar det som vi ännu inte har fattat är en vandringsled, en bilväg och vi försöker ignorera att vi kunde tagit bilen hela vägen istället.
Efter över en timmes vandring fylld av hunger, törst och skavsår når vi äntligen Häxberget. Platsen där 71 ortsbor avrättades för häxeri den första juni 1675. Var femte kvinna i bygden var dömd till döden, liksom fyra pojkar och två män. En stor sten med blodröda inskriptioner vakar över platsen:
"Här brann häxbål 1675
Kvinnor dog, män dömde
Tidens tro drabbar människan"
Någon har satt blommor i en gammal vas som står vid stenens fot, de är nu vissna och döda och min mor plockar en till och lägger intill vasen för att visa sin vördnad.
Sedan ger vi oss av tillbaka mot bilen. Trots att vi denna gång tar bilvägen är det nästan lika långt, och ännu längre när man inte har ätit på sex timmar. Vi går som i ett töcken av hunger, och vid ett tillfälle minns jag att jag ropade: "Mamma, ser du! Ser du de jättestora skatorna därborta?" När vi äntligen skymtar Torsåkers kyrka i fjärran är jag säker på att jag aldrig kommer att glömma hur den ser ut.