I N G O N ,

Underligt. Att vara hemma igen, menar jag. Allt verkar vara precis som det var när jag for. Som om lyan slumrat i väntan på att jag ska återvända och andas liv i den igen. Bara den blygsamma högen med post på dörrmattan vittnar om att det har gått någon som helst tid. Och värmedynan som hyresvärden lämnat på skohyllan tillsammans med en liten lapp "den kan vara bra att ha när en ska gå till sängs" - förstås.

Så förunderligt det är att resa, ändå. Man kliver på ett frustande tåg och förlorar sig i en god bok i några timmar, bara för att sedan kliva av någon helt annanstans.

Nåväl, precis som Don Camillo har sin lilla värld, så har jag min.