Jag vill varna för kommunisterna
"Jag åker nog inte hem på lovet", ja, så sa jag, och nu har jag snart varit här en vecka. Men ni vet, gratis mat och spa - det är liksom bekvämt att stanna. Det är trevlig stämning här också, ni vet livligt och kaotiskt visserligen, men mysigt också. Igår gick vi och handlade alla barnen och höll varandra i handen när vi gick över gatan. Och när jag berättade för mor hur jag har förälskat mig i Tomas Tranströmer trollade hon fram en antologi och en haikubok och gav till mig. Min mamma är gud.
Annars har jag återupptäckt Emil Jensen och sjungit (er) Bolsjevikvisan. Och träffat min systers tyska pojkvän. Samt snubblat över en härva med en stulen travhäst och flera potentiella lik*
Jag är så fasligt, rysligt rädd för bolsjeviker, så att jag skriker och benen viker
sig under mig om bara jag får se en tidning
som har en vridning
åt bolsjevism!
*Uppe vid den övergivna gamla minkfarmen har någon hängt upp en presenning för öppningen på ett gammalt garage och fyllt det med spån. Därinne finns både spår och spillning efter en häst som minst måste vara stulen eller magisk, för vem skulle förvara sin pålle däruppe bland ruiner och skräp med skog på alla kanter..?
<3 :)