Längtan efter ben

Efter att ha tillbringat en helg med mina civilingejör-to be-vänner har jag en känslan av att jag aldrig egentligen kommer att bli något. Jag menar, jag lär aldrig kunna räcka fram handen och säga t ex: "Hej hej, Inga var namnet, osteolog".

Åh. Nu hade jag tänkt skriva att det inte gör så mycket att jag aldrig kommer att bli något, men nu känns det lite synd bara för att jag kom på ett så bra exempel - för vem vill inte vara osteolog, liksom? Benvetare. Hur coolt är det inte att vara expert på ben?

Äsch då. Här har man planerat en bredbar* utläggning om mitt framtida konstnärsliv som författare och filmskapare, dramatiker och evig kringvandrare, bara för att inse att jag egentligen vill bli expert på ben..?

Nå, ingenting säger väl att det inte är kompatibelt!

*Bredbar? Leverpastej?


Kommentarer

Lovprisa inlägget här:

Namn:
För dig som älskar sparris

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback