I N G O N ,

HAHHAHAHAHAHHAHAHHAA.


HAHAHAAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHA.

Allahhals, liksom.
HAHAHAh

NV "sjuka samtalsämnen" 1 sitter i matsalen.
Anton säger: "Hörni.. tror ni det finns något språk med ord som har två h i rad?"
Jag svarar: "Javisst, det gör det säkert. Jättemånga."
Patrik tillägger: "Ja, vad pratar de i Estland?"
Inga: "Estländska?"
Anton: "Ja där! Där har de mycket h. Mycket ch. Achhachlichqrchh. Liksom. Achcch."
"Allahhals." säger Henrik plötsligt, efter att ha suttit tyst för sig själv en lång stund. "Allahhals. Då blir det två h:n."

Jag höll helt allvarligt på att kvävas av skratt. Allahhals? What the fuck, liksom. Av alla ord i hea världen så kommer han att tänka på Allahhals. HAHa. Hjälp, vad rör sig egentligen i skallen på honom? Hahah.


Haha.,

Allahhals.

Häromhelgen var det ju Åstöloppet på bsk. Jag var ju en såndär köksperson då, ja, hjälpte till att göra 160 mackor bland annat. Och det var då, när vi gjort runt hundra stycken, när vi kom på den genomlistiga idén att reservera mackor åt folk! Ett i sanning genialiskt drag.

De som fick specialdesignade mackor var: Frida, Emil, Oskar, Anton, Harald, Tobbe och Erik Söderman. Det gjorde ont i hjärtat på oss mackdesigners när Emil, Oskar och Tobbe dissade våra mackor. Det var verkligen outhärdligt sorgligt.

Men sen kom Erik Söderman och han tog minsann sin reserverade macka! Och stilig tyckte han att den var också:
"Jamen vilken stilig, det är ju ett E här."

Total lycka på det alltså.

Vi var rätt perfekta, Åsa och jag. Visserligen var jag rädd för älgar, och hon för elstängsel, men annars var vi rätt perfekta. Åsa och jag.

Jag och min syster har som tradition att varje julafton ta oss en riktigt lång promenad. Vi kör lite power walking, helt enkelt. Vanligtvis brukar det bära av ned till havet och över ängarna in i vildkornas land, men i år kände vi att vi ville dit vi gick för tre år sedan... nämligen den plats som går under namnet "den gamla minkfarmen".

Sagt och gjort. Jag och Åsa tog varsitt djupt andetag och gav oss iväg på den förestående, farofyllda vandringen. Dock följde Mysjkin den fule efter oss och jamade som en annan dåre, så vi var tvungna att ta hem honom innan vi kunde göra ett nytt försök.

Så tog vi varsitt nytt djupt andetag och gav oss åter iväg på den förestående, farofyllda vandringen. Till en början tog vi vägen över ängarna, in i vildkornas land, men snart vek vi av mot norr. På vår väg mötte vi många märkliga ting, bland annat denna konstallation, är det kanhända ett tecken från ovan?



Vi fortsatte norrut, och det blev allt kallare; kylan bet i våra kinder. Plötsligt säger min syster:
"Titta där, ett vakttorn. Låt oss gå dit." Hon pekade på en plats mitt ute i ett hav av sly, och jag sade:
"Självfallet, kära syster".

Vi kämpade fram mellan nedfallna träd, kvistar, stubbar, och en och annan norsk flodhäst. Snart var vi framme.
"Den är verkligen exklusiv." sade min syster förtrollat.




Sedan fick vi syn på en fantastiskt mystisk stig som ledde rakt in i skogen. Den såg så spännande ut att vi inte kunde göra annat än att följa den.



När vi hade gått ett tag fick jag till min fasa syn på jättelika fotspår.



Vi studerade dem, och insåg skräckslagna att vi måste vandra på den så kallade Ä:4an. Älgen, vars fotspår vi sett, måste verkligen har varit jättelik, för spåret var sådant. För min inre syn såg jag mördarälgen stå över mig och se på mig med sina hemska, röda ögon, medan de långa, sylvassa tänderna blänkte i månskenet. Det var nära att jag förgicks av skräck, men min syster hade återvunnit sitt mod, och tillsammans fortsatte vi längs Ĥ:an; vi kunde ju inte ge upp nu!

Jag gick som på nålar (ja, jag satt ju i varje fall inte), och ryckte till för minsta lilla ljud. Gång på gång tyckte jag mig känna mördarälgens flåsande andedräkt i nacken. Till slut stannade vi och min syster sa:
"Här viker vi av", hon pekade rakt österut in i skogen.
"Men... rakt in i skogen!? Där har säkert Älgen gått." stammade jag.
"Men det är väl klart att den in..." min syster avbröt sig och vi följde båda Älgens fotspår med blicken. Från en tidigare rak kurs längs Ä4:an, till en sväng österut, in bland träden.
"....det är väl klart den har." avslutade min syster.

Jag var fortfarande rädd för mördarälgen, men min syster gav mig mod och tillsammans vek vi av in i skogen, för att försöka leta oss tillbaka till den väg vi följt innan vi tagit in på Ä4:an. Efter att ha mött många ohyggliga monster, men som tack var inte den gigantiska Älgen, lyckades vi äntligen. Där var den: vägen!

Jag blev plötsligt på väldigt gott humör.
"Kom an du nu bara, älg!" ropade jag så det ekade, för jag kände mig mycket modigare på vägen.

Snart nådde vi äntligen fram till den gamla minkfarmen. Platsen låg lika öde som förr. Det finns mycket att spekulera i kring de där minkfarmen... t ex: varför lämnades allting helt plötsligt? Det ser verkligen ut som om någon varit tvungen att ge sig av.. mycket hastigt... synnerligen misstänkt, om du frågar oss..

Vi inspekterade de övergivna byggnaderna, förutom några högst suspekta föremål i plastsäckar fann vi också ålderstigen reklam:



... och en synnerligen suspekt apparat, vi misstänker att det är en topphemlig bakmaskin..:



... och någonting som onekligen verkar vara en förstörelsemaskin:



Under vårt besök vid minkfarmen var det min systers tur att bli... rädd. Hon blev tämligen nervös av alla spår av brutal kriminalitet och speciellt bakmaskinen verkade tära på hennes nerver. Men nu fanns jag vid hennes sida för att lugna henne, ty jag kände mig mer modig i övergivna byggnader och vid förstörelsemaskiner, än i skogen omgiven av träd och älgar..

Snart var vi tvungen att ge oss hemåt; vi hade säkert varit borta i åtskilliga veckor, och folk måste ju ha börjat undra var vi var någonstans. Men innan vi vände hemåt tog vi oss tid att bestiga ett högt berg, vid namn "Bleckberget". Så nu har mina kebnekaise-skor inte bara bestigit Sveriges högsta berg, utan även utfört denna farofyllda klättring. Bleckberget framkallade minnen hos oss båda:

"Hur stavas det egentligen, Bleckberget?" frågade min syster en dag för många år sedan.
"Det stavas med e. Inte som 'bläck' i 'bläckfisk'", förklarade jag.
"Bläckfisk!?" Min syster fick ett jagat ansiktsuttrcyk. "Bläckfisk! Vad är bläckfisk för något!?"

Ja, så lätt man kan glömma vad bläckfisk är för någonting, inte sant?

Sedan begav vi oss i alla fall hemåt. Och där väntade ett kungligt mottagande; man lovprisade oss för vårat mod och några blev oerhört lättade när de fick klarhet i att den gigantiska älgen, som förmodligen hette Konrad, inte hade slukat oss trots allt.


Ja, så var denna saga slut, och det var väl för väl?

Jag hittade en kista
av svart sten
det var på havets botten
förra sommaren 
Inuti den bodde
fjorton små sjömän
och de älskade mig
Varje dag
matade jag dem
och gav dem
guldpengar
att titta på

Min bror älskar inte mig. Han skryter bara om Filip. Så fort jag pratar om något jag har gjort, säger han att Filip är mycket bättre. Speciellt gillar han att skryta om att Filips oboe är mycket mer värd än min flöjt. 18 000 var senaste budet. Om hur mycket Filips oboe kostade, menar jag. Ibland kostar den mer också. Men idag kostade den 18.

När vi satt och åt allesammans började jag och Åsa tala om denna "Filips oboe", för den måste så otrolig eftersom Harald alltid pratar om hur värdefull den är:

Inga: Åsa, hörde du vad de sa på radion imorse?
Åsa: Nej, vadå?
Inga: Jo, att Filips oboe kostade 18 000.
Åsa: Jaha! Jo, det hörde jag visst. Den är ju fantastisk, den där oboen. Hörde att de gick ut med det i riksTV också.
Inga: Ja, det är otroligt. Den där oboen. Inte sant Harald?
Harald: Men sluta!
Inga: Men Åsa? Har du hört att man ska riva Y:et i Timrå och bygga ett monument av Filips oboe där istället?
Åsa: Nejmen vad säger du?
Inga: Javisst, det är sant. En jätteoboe helt enkelt.
Åsa: Jaha, där ser man. Filips oboe blir monument.
Inga: Ja, och då kanske man skulle kunna resa en minnessten också? "Till minne av Filips oboe" Och så skulle man kunna ordna så att folk kan få åka hem till Filip och titta på hans oboe?
Åsa: Ja, vilken underbar ide! Och sen skulle vi kunna skriva en diktsamling om Filips oboe också? Ur olika synvinklar liksom. En ur Filips synvinkel, hur det känns att vara Filip liksom.
Inga: Ja! Och en ur oboen självs synvinkel.
Åsa: Precis, och en ur oss avundssjukas synvinkel!
Torsten: Och en ur min helt likgiltiga synvinkel...
Inga: Ja, det är viktigt.
Mamma: Och en ur Haralds synvinkel!
Einar: Men jag då? Får inte jag någon synvinkel?
Inga: Men Einar, var inte fånig, du har ju ingen synvinkel. Vad ska du med en sån till?
Åsa: Ja, den där oboen alltså. Så fantastisk.
Inga: Ja, den kostade ju 18 000.
Åsa: Ja, Filips oboe.


Ja, Filips oboe. Haralds kommentar efter samtalet om oboen var: Alltså, ni är helt sjuka.

Snart startar föreningen Filips Oboes Interationella Fanclub (FOIF)

Idag var det mcDonaldsstafetten på bergeforsens skidstadion. Unfortunately samtidigt som avslutningen av Tour de Ski (eller Tir de Sko, som pappa sa). Men det kunde inte hjälpas, att missa Åsa och Frida när de tävlar under namnet Bröstköttsklaffsarna vore belagt med dödsstraff (och dessutom, hur skulle det se ut om bröstköttsklaffsarna åkte, och så var inte Inga "Bröst" Kempe där?) Och känslan av total lycka var verkligen enorm när speakern ropade up:

Och så har vi, hör och häpna, Bröstköttsklaffsarna från Tynderö!

Legedariskt. Dessutom hann jag ju se Charlotte Kalla äga hela Tour de Ski i bsk-stugan. Hon spurtade förbi Kuitunen i slalombacken som om det vore utför. Oh my, det kallar jag att kötta. Och tanten och gubben som satt bakom mig levde sig in i det hela skrek och jublade som galningar. Stämning.

---

Ja, och igår såg jag på hockey och blev för första gången i mitt liv medryckt av stämningen. Det var faktiskt riktigt spännande, fast jag kan inte påstå att jag hade koll på läget.

- Vilken kanal är det?
- Svt 24.
- Finns den?

- Vad är icing för något?

Och sen, när Svenskarna kvitterade:

- Vad kul! Men asså, hade de åkt ut annars eller?
Min famlij stirrade på mig.
- Det är final, Inga. JVM-final.

Åh.

När svenskarna kvitterade blev kommentatorerna som galna! Eller i alla fall än av dem.

- DET ÄR TA MIG FAN OTROLIGT! DET ÄR INTE SANT! FANTASTISKT!! HELT SJUKT, SVERIGE HAR KVITTERAT!!
- Fan vad härligt.

En av dem tog det mer kallt, så att säga. Sedan skrek de också: "och det är PATRIK Berglund som gör mål!" Och det lät precis som att alla i hela laget hette Berglund! Sen fick jag för mig att det var så:

- Nu har Greger Berglund pucken, och han passar till Jens Berglund. Berglund. Berglund. Och Berglund passar till Berglund. Via Karl Berglund och till Patrik Berglund, och det är SKOTT!

Så tänkte jag mig det hela. Men sedan insåg jag att det bara fanns två Berglund..


So long

Idag var jag och min kära syster och klippte oss i timrå. Frisörens mage kurrade hela tiden (hilfe!) och hon pratade ingenting med mig, men hade däremot mången djupa diskussioner med min syster. Är jag ovärdig en frisörs pratgladhet?

Sedan for vi till Birsta City (en av jordens allra drygaste platser) för att fördriva tiden medan vi väntade på att m & p skulle bli klara och köra hem oss (ja, såhär i lovtider blir man ruinerad om man ens tänker ordet "buss", det är hutlösa priser!). Efter ett tag blev vi uttråkade och jag sade: "Malkovich." Hon svarade "Malkovich, malkovich! Malkovich..."

Och sen var det kört. (För er som inte har sett filmen "Being John Malkovich" (svensk titel: I huvudet på John Malkovich), så måste jag berätta att i den filmen hittar en kille en portal in i huvudet på Malkovich, och när Malkovich själv går igen portalen kommer han till en ytterst besynnerlig värld där alla ser ut som honom och språket endast består av ordet "malkovich"). Jag och Åsa talade hädanefter med varandra på detta sätt:

- Malkovich malkovich!
- Ahh.. malkovich.
- Malkovich... malkomalkovich!
- Malkovich?
- Malkovich!
- Malkovich, malkovich.. malkovich malkovich!?
- MALKOVICH! MAL KO VICH!
- Malkovich?
- Maaaalkovich.

Och för er som inte förstod det så försökte jag förklara för Åsa att vi skulle gå till en bankomat, men det var väl rätt uppenbart. Eller? I alla fall fick jag och syster mången konstiga blickar av främlingar.. jag förstår inte vad de menade. Även expediterna blev aningen förvirrade, på wedins frågade de om jag ville ha en påse, "malkovich" svarade jag.

Vi skulle köpa en present till Adam som fyller 18 idag (GRATTIS ADAM ;D), och pappa ringde mig:

- Malkovich!
- Men sluta nu!
- Malkovich malkovich.
- Suck. Har ni köpt "Svarets bok?"
- Mmm, malkovich.
- Nehe! Då gör vi det.
- MALKOVICH!
- Suck. Klick.

Han fattade ingenting. Ja, vi har köpt den! Förstår du inte vad jag säger, människa?

Tydligen inte. Det slutade med att vi hade tre stycken Svarets Böcker. Haha. Malkovich!




Malkovich, malkovich!

Värt att nämnas i denna blogg är också att jag var ute och sprang på lägdorna* ute i bushen** på nyårsförmiddagen. Och när jag håller på och springer som bäst dyker en häst*** upp ur tomma intet! Jag blir döchockad, men börjar springa en lite omväg runt hästen, men vad gör ryttaren då om inte rider rakt fram till mig!

- Är du ute och springer! Säger gubben på hästryggen observant.
- Ehmm.. ja, flåsar jag till svar.
- Ja, tänka sig. Visst känner man sig så FRI här ute! Han gestikulerar vilt med armarna och ler brett.
- Ehmm, javisst. På ängarna..
- Jaa.. jag brukar springa nere i fågelsången jag!
- Jaså, ja...
- Men det är ganska hårt, va? Man får vara försiktig, men det är bra för fotlederna!
- Ja just det ja.. ehe, fotlederna ja..

Ja, där stod jag på lägdan och hade en angenäm diskussion om fotleder med en gubbe till häst. Men det händer väl varje nyår, eller?

Haha, så härligt tokiga människor det finns. Vi ses nästa nyår, right Ragnar? (han hette säkert Ragnar).

* "Lägda" är ett dialektalt uttryck framförallt i Västernorrland och Jämtland, för "äng".
** Bör utläsas som "Söråker"
*** Jag skämtar inte!