I N G O N ,

Goddagens kära värld. Familjen Kempe är nu hemkommen från Hasliberg i Schweiziska Alperna. Jag hade nöjet att föra en enkel resedagbok, ur vilken jag ska förära er med några utdrag...:

DAG 3 Destination Kassel, Tyskland
11.26 Jag och Åsa råkade olyckligtvis förlora orienteringen på färjan och, nå vi tappade givetvis inte bort oss, utan hittade bara inte tillbaka till bildäck. Eller tja, när vi väl gjorde det, så blev vi i princip överkörda av 300 förbidånande lastbilar. Sedan smet vi gående ut ur bildäck, låtsades att vi var cyklar, samt gjorde bekantskap med en blond man vilken lånade oss telefon så att vi blev upplockade. Men detta har väl hänt de flesta.
18.35 Astråkigt. Dött djur-tråkigt. Coca cola.

---

---

DAG 4 Destination Mulhouse, Frankrike
13.46 Käkade på tysk restaurang. Ingen av oss förstod menyn särskilt bra, och pappa bara väljer något på måfå, varpå servitrisen säger: "Wissen Sie was das ist? Ich glaube nicht du wollst das essen!" (översättning: Vet du vad det är? Jag tror inte du vill äta det!). Hon hämtade en tallrik med något underligt på och pappa ändrade snabbt sin beställning till frikadeller. Och vi barn också, för att vara på den säkra sidan.

 

 

22.30 Hej Frankrike. Fullt av fransktalande fransmän överallt. Skrämmande. De behärskar liksom det här vansinniga språket. Nåväl. Käkade på restaurang. Pappa var överlycklig över att få tala franska och smålog sinnessjukt hela tiden. Harald och jag kom på en kul grej:

Man sitter med huvudet nerböjt (gärna med en hatt eller huva uppfälld) och mumlar: "merci monsieur" varpå man ser upp, gör darth vader-minen och rimmar med sinnessjuk röst: "sacre bleu!"

Sedan var vi tvungna att uppleva ett tyskt coverbands ABBA-framträdande i Frankrike. Obehagligt.

---

---

DAG 5 Hasliberg, Schweiz (slutdestination)

15.52 Harald kommenterade en tant som körde förbi: "Hon ser bister ut. Hon ser ut som en bistro."

---

---

 

DAG 6 sjätte juli

 

Regn, regn, regn. Lika med dimman. Vackra berg här. Ännu vackrare alpkor. Sakna, sakna, sakna. Pappa inifrån köket: "Hmm... nån måste alltså ha gömt disktrasan." Varför skulle någon gömma disktrasan? Jag leder flugdödarligan.

DAG 8 åttonde juli

Fin utflykt. Vackra kor som nödvändigtvis ska ligga mitt på stigen (med stup på bägge sidor) eller komma stormandes mot en med sina 500 kg i 120 knyck! Vackra. Sedan lekkväll 3 000. En sånglek, sex stycken högljudda Kempar. Ont i huvudet. Men kärlek. Och snart får vi pudding :D Tidigare idag:

Pappa sjunger inne i köket. Väldigt mörkt. Extremt mörkt för att vara ärlig. Huset skakar faktiskt när han går loss på basstämman. Åsa säger: Hahaha, vad sjunger han? Låter som... typ ryska nationalsången. Hahaha. Pappa, vad sjunger du!? Pappa (utifrån köket): Rysslands nationalsång!

Jag är förresten ett begränsarhuvud.

DAG 11 elfte juli

Gräslig tropisk värme. Var och badade i Brienz. De gräsligt snåla Schweizarna tog betalt, men det var åtminstone fint där. Hör och häpna, pappa var på sånghumör förut. Han stod och lagade mat, och helt plötsligt föddes en ny hit:

"Var är vitlöken. Var är vitlöken. Var är vitlöken. Lalalalalala. Vem har ta'tt den"

DAG 15 femtonde juli

Snart hemma! Sveriges land utanför bilrutorna.
17.01 ÅH GUD! Man har hittat ett val- eller mammutben i Jämtland! 56 cm i diameter och väger 12 kg! (Pappa älskar att höra på nyheterna. Jag med). Jag vill aldrig mer bila.

Spanien-Italien. Kvällens EM-match. Ni vet Spaniens coach, Luis Aragonés? Han är sjuttio år. Torsten kom med ett förslag:

"Ja, Inga. Du skulle kunna gifta dig med honom, så får du ärva spanska fotbollslandslaget sen."

Asbra tyckte jag.

Ja, nu jäklar är han ägd*

On Sun, 15 Jun 2008, Inga kempe wrote:
 
Ärade SAOL,




 


Det förhåller sig så att jag behöver hjälp med bedömning i en 
vadslagning. Läget är sådant att jag och min bror har slagit vad om hur 
den kortare formen av "något" stavas. Min bror hävdar att det stavas 
"nått" och jag själv hävdar att det stavas "nåt". Samtidigt är vi båda 
lite tveksamma om man ens kan betrakta detta som ett ord, eftersom man 
egentligen bör skriva "något". Hursomhelst; vi har frågat runt lite 
grand, t ex stavar mamma "nåt", medan pappa envisas med att stava det med 
apostrof "nå't", och min bror påstår att alla han känner stavar det 
aktuella "ordet" med två t. 


 




Nåväl, för att få ett korrekt domslut tänkte jag: Om någon vet svaret 
så är det väl Svenska Akademin?
 





Om ni har tid, så är jag tacksam för svar,




Mvh
Inga Kempe
 

Hej!
 
Formerna "nån, nåt, nåra" är upptagna i SAOL13 med beteckningen <vard.> 
Det stavas alltså med ett t utan apostrof.
 
Mvh
/Daniel Berg
SAOL-redaktionen

Se den du, Taliban-Torsten. Äran och colan är min! :')


*Att äga någon, eller bli ägd, är ett vanligt förekommande uttryck bland dagens ungdomar, och går inte att beskriva på annat sätt än att det är... ägt.

Vad gör man när man lider av outhärdlig tristess, men samtidigt absolut inte känner för att göra någonting alls? Jag menar, snarare känner för att elda upp allt man ser och förinta mänskligheten..

Det är just vad jag sitter och funderar över.


Och sen kom jag på den briljanta idén att maila SAOL (Svenska Akademins OrdLista). NI förstår, det ligger till så att jag och min bror (Taliban-Torsten, 35) slog vad om hur kortformen för "något" stavas. Jag hävdar att det stavas "nåt" medan han påstår "nått". Det hela gäller en coca cola, men mer äran. Det finns inget bättre än att bevisa för torsten att han har fel ;)

Så, mal sehen!

---

Nämnde jag förresten att allt är åt helvete?
>_<

Idag har vi blivit the madness hamsters. Kärlek.

---

Ja, idag ska vi fira fader vår, eftersom han passade på att fylla år när vi var och fyllde våra huvuden med rock i Sölversborg förra helgen. Så tårta igår, tårta idag. God mat blir det också. Och godis. Och förstås Sverige-Spanien. Och senare Ryssland-Grekland, nästan ännu bättre. Go Russia!

Och apropå fotboll, Torsten, min käre bror, han med skägget och 10% träningsnärvaro fick en förfrågan om han ville spela med A-laget för några dagar sen. Och det ville han. När det var 20 min kvar av matchen klev han in och det första han gjorde var att kapa en motståndare i straffområdet och fixa straff. Och gult kort. Och ett mål. Åt fel håll.

När han kom hem sammanfattade han det hela såhär: Jag kom. Jag såg. Jag kapade.

Kärlek till det.

Hemkommen från Sweden Rock festival är vad jag är, och jag kan sammanfatta det såhär:

+ Fantastisk musik
Long live Rock n' Roll!
+ Fantastiska människor
Hårdrockare är fina människor.
+ Långt hår
Aldrig har jag sett så många vackra långhåriga män på samma ställe
+ Grekiska sexgudar
Ja det är sant, du skulle vetat om du också gått för att köpa grekiska grillspett! ;)
+ Tyska grannar som lånar ut gummihammare när man har problem att slå ner tältpinnarna
+ Möjligheter att inhandla livsviktiga ting
Som tillexempel LP-skivor med DIO
+ Te
Vad kunde vara bättre än att när det blev kallt på kvällen sätta sig på en filt , dricka varmt te och njuta av musiken?

- Öl
Ölförsäljningen gick lite för bra, och det var några tusen som inte riktigt visste vad som var upp och ner
- Värme
Alldeles för uschligt varmt och soligt var det.

---

Och banden:

TOPPEN
1. Def Leppard
2. Avantasia
3. Apocalyptica
4. Sabbaton
5. Whitesnake

BOTTEN
1. The Poodles

LEGEND
1. Eläkeläiset
- De galna finnarna som inledde sin spelning med att skrika: WE HATE SWEDEN! SWEDEN SUCKS! De satt på scenen, drack och pratade alla möjliga konstiga blandningar av finska, svenska, engelska och tyska, medan de gjorde covers på kända rocklåtar, alla döpta till något inkluderande "Humpa". Respekt!

---

UPPLEVELSER

Jag och Åsa hade slagit oss ner på vår lilla filt när två killar i 20-års åldern kommer fram. De är lite småfulla och undrar om vi vet vart Judas Priest spelar. Vi talar om det, och en av killarna börjar prata om norrland

"Ja, vettu... jag är norrlänning jag! Och där uppe i N-norrland vettu!... där jagar vi renar och skjuter... öh.. där skjuter vi renar och jagar snöskotrar! Eller hur? Va?"

Skånskan hörs igenom tydligt. Vi skrattar och säger att vi också är från norrland, och de frågar vilka vi är där för och försöker gissa hur gamla vi är. Samtidigt har mamma kommit tillbaka med en mugg kaffe och står och iakttar samtalet. Plötsligt får den ena killen syn på henne och knuffar till sin kompis och utbrister förskräckt: där är MAMMA! Han pekar och ser alldeles skräckslagen ut. Den andra killen, som inte är lika full, säger: "Hej mamma! Men vi har inte gjort nåt! Vi undrade bara vart Judas spelar, eller hur? VI hade inga baktankar, inte hade vi?"
Haha, kärlek!

---

Eller som när jag och Åsa satt och åt munkar på den kära filten, och försökte föreviga den fina stunden. Vi skrattade så mycket att vi tappade kameran och missade med minst hundra meter och jag vet inte vad. Sen lyckades vi samla oss, och jag sa "Okej, vi tar blå-linjen-till-danderyd-minen". Just när vi ska ta kortet kommer ungefär världens hetaste dansk fram och frågar om han ska ta det. Innan vi hinner svara tar han kameran, och vi är så häpna att vi inte kan annat än att le dumt på kortet. Hahah. Sedan undrar han om vi gillar DIO, säger något oförståeligt på danska och försvinner. Kärlek!

---

Det var det.

Död åt mänskligheten.
Den irriterar mig.

---

Imorse cyklade jag med min kära mor till Häggströms Plantskola för att köpa jordgubbsplantor. Dess ensliga belägning till trots, var där fullt av människor, och det gick skytteltrafik ut till ingenmanslandet Skäggsta. Tydligen höll man öppet hus med frågeslinga, bedårande lamm att titta på, extrapriser och gratis wok.

Mamma: Ska du inte ha lite wok, Inga?
Jag: Nja, jag klarar mig, är inte så hungrig.
Mamma: Är du säker? Nehepp. Här får hon plötsligt syn på Kenneth som står och håller ställningarna vid wokpannan, hon spärrar upp ögonen och utbrister: Men det är ju KENNETHS wok! Kom!

Så då fick jag en full portion i alla fall. Ja, varför inte?

---

Hmm. Torsten kom just in i mitt rum. Han stal den heta plastödlan Filip och la den på mitt huvud, under hotet att om ödlan inte ligger kvar där nästa gång han ser mig, så tar han tillbaks den. Sedan frågade han om han också fick stå på mitt huvud. Jag avböjde.

Sen la han sig i min säng och började leka med ett ljusblått sjöodjur som jag fick av Åsa i julklapp för två år sedan. Det förbryllar honom att han inte sett den förrän nu. Han konstaterade nyss att den har lång hals. Nu gick han för att undersöka om Åsa har kvar stjärnorna som han satte upp i taket i hennes rum för typ sådär 10 år sedan, när rummet var hans.

Alla är vi lite udda i familjen Kempe. Kärlek till det <3

---

Imorrn bär det av mot söder! Först Dio-konsert i Malmö på måndag, och sedan SWEDEN ROCK FESTIVAL ons-lör. Splendid, my friends, splendid!

"Kan du stänga fönstret och öppna lampan!" mumlade Åsa och viftade avfärdande med handen.

Fönstret var inte öppet, och lampan var inte stängd.

Jag har bott en dag och en natt hos min syster i stugan, eftersom det är minst sagt spooky att sova därute i ödsligheten helt allena. Själv blev jag rädd ändå, och på något sätt verkade jag koppla de flesta läskiga ljud till en bok jag just läst:

"Åsa.. lyssna! Vad var det? Det är Baskervilles hund! Den kommer och äter upp oss, aaah!"

Och mitt i natten:

"Åsa, vad var det!? Hjälp, det är Baskervilles ankor! AAH!"

Jag drömde att jag åt vanlijyoghurt. Den var helt galet god, krämigheten var delikat och smaken mild som en sommarbris. En otrolig smakupplevelse. Jag tänkte Åh, varför äter jag inte det här oftare? Det är ju helt fantastiskt gott!

Därför tog jag för mig en stor, härligt tallrik med just vaniljyoghurt alldeles nyss. Det var bara det att det inte alls smakade som i drömmen. Inte alls lika krämigt och fantastiskt gott. Ganska långtråkig och småsur smak faktiskt.

Suck. Man ska aldrig lita på drömmar.



Imorrn ska jag cyklacyklacykla.

Good night

Under dagens måltid satt jag och lyssnade på de andra. Harald och Einar höll på med ett starkt Harry Potter-inspirerat samtal:

Harald: Öhh, Einar! Imorrn har jag praktiskt prov i trolldryckskonst.
Einar: Nehe?
Harald: Jooo.. det är ascoolt

Sedan började jag lyssna på Åsa och Torsten som diskuterade någon samhällsinlämning. När jag tröttnade på dem och fortsatte lyssna på Harald och Einar hade samtalet kommit såhär långt:

Harald: Joo, och efter det ska jag träffa Dumbldore! *Stolt*
Einar: Oftaa..!

Sedan återgick jag till Åsa och Torsten, för att ganska fort distraheras av småkillarna, då Harald började bli irriterad och puttade på Einar och höjde rösten:

Harald: Öhh..! Vilket elevhem är du i då? Polarkakorna!? *ondskefullt skratt*
Einar: Nehh..
Harald: Men svara då.*knuffar Einar* Vilket är du i va? tepåsarna?

Haha. Sen började de prata om vad de hade för trollspön. Harald påstod att han hade ett hårstrå från Torstens skägg i sitt.. Ja.. det spårade ganska rejält.

"Aaah! Asså vi steker en myra levande nu!" Så går det när föräldrarna åker till Paris och lämnar sina barn ensamma och hungriga.

Hmm.. Torsten brukar spela onlinespelet Everquest, och nu har småbröderna också börjat med det. När jag gick förbi datorn häromdagen sprang Harald omkring med en grodliknande varelse som spelare.

"Einar, min hero är i level 90 nu!" skröt Harald.
"Vadå? Grodan?" undrade jag, och när Harald inte svarade, började Åsa gapskratta och sa:
"Asså, han tappade bort grodan!"
"Va, tappade bort, hur kan man..."
"DET GJORDE JAG INTE ALLS DET!" utbrast Harald. "Jag... jag bara gick vilse med den."

Hahaha. Han tappade bort den. Hihi.

När det sedan blev tyst kände sig Harald otroligt tvungen att skrika: "Alibaba hade rövare - en miljard och en natt!" Innan han sprang därifrån. 

Ja, i sanning en galen helg.

I fredags var det soligt och fint väder så jag cyklade till torsboda och tog en buss hem till Gulle-Kurt (Jennie). Vi knarkade te och såg på Agaton Sax för att hitta rätta känslan för den stundande premiären "Sherlock Holmes och Cantervillefallet" lör den 26:e. Jag säger bara:

"Ja, mr Antonson, det är inspektör Lispington. Jag har.. tyvärr.. råkat häkta mig själv. Beklagligt."

Sedan sussade vi, och följande dag infann vi oss på konsertteatern för ljusrep. Det förflöt väl utan några större katastrofer, och gav oss ont i fötterna. Det visade sig att Emma fyllde år, och vi sjöng högt och vackert för henne :)

Sen gick jag, Gulle-Kurt och syster till Coffee House, där jag, märk väl jag, köpte fika och sallad och allt var det var till oss tre. Vi tog bussen hem igen, och tro det eller ej, det var John Fogerthy som körde. Fast sedan sa han att han hette Robert, och då förstod jag att det måste vara hans kusin: Robert Fogerty.

---

Jag och Åsa cyklade hem från Torsbpda, och såg fram emot att en härlig tacomiddag skulle stå framdukat, för se det hade Torsten lovat. Dock hittade vi honom och de andra spelandes fotboll när vi anlände.

Nåväl, efter en kollektiv kaotisk matlagarstund kunde vi sätta oss till bords. Och med oss menar jag: Jag, Torsten (även kallad Torsten i lådan), Åsa, Harald, Einar, Frida, Sofia, Emil (även kallad Emil utanför lådan) och Patrik (även kallad SärPatrik, men hey, det låter ju som Pierre!) och Anton (även kallad Blondie).

Min far till mig:

"Oj, du är mer morotsfärgigad än vanligt, va?"

Min syster utbrast just: "MEN GUD!" och höll upp en penna.
"Ser han ut sån?" undrade jag.

Jag vill bara säga att jag är en behärskad människa. Jag har inga som helst problem med att kontrollera mitt humör, utan är en rentav sanslöst sansad människa. Ville bara att du skulle veta det.

"Min macka brinner." säger Åsa utifrån köket, varpå hon efter en kort stunds tystnad tillägger med lidelsefull röst: "av kääärlek"

Jag, syster och mor har återvänt från vår årliga påsktripp till Danmarks huvudstad, och detta har vi kommit fram till:

- Det finns en viss likhet mellan danskar och skorstenar
- Dansk rapp är inte bra
- Danskar drar sig inte för att trampa ner svenska turister för att få se sina idolstjärnor uppträda
- Introt till norska barnprogammen är bedårande
- Danska hotell visar tysk romantik på tv
- Danskar lever på mackor. Jag säger som Åsa: Dö, smörrebrö, dö!
- Danskar har ständigt gröt i munnen
- Den internationella terroristorganisationen "tanter med minkpäls" har sitt högkvarter i Köpenhamn
- Dansk korv är lika motbjudande som vanligt
- Jag och Åsa är snygga



Vi gick mestadels och shoppade på Ströget, samt besökte Louisiana (för de okunniga själar som inte vet vad jag talar om, så är det ett känt konstmuseum). Vi hittade också ett fint monument i stan som Åsa började föreläsa om:

"Det var Poseidon som (här vände hon sig om och faktiskt läste på grundarens staty)... ursäkta, Moses, jag menar Poseidon-Moses, som byggde detta. Och det gjorde han med hjälp av ett sandpapper! Med ett sandpapper filade han ut dessa magnifika stolpar, som för övrigt.... blablabla"

- Kan inte du ladda ner Transformers? frågade min yngste bror, 12, min äldste bror, 18. Då fick min mellanbror, 14, ett anfall och skrek:
- TRANSFORMERS!? Det är ju sån där skit där bilar och människor är samma sak! Jag hatar det!

Idag är dagen då allt gick fel.

Det hela började med att jag vaknade vid tio imorse och gick ner i köket för att äta frukost. Där mötte jag min kära syster och tillsammans konstaterade vi vilket underbart väder det var (solsken, snö och två minus). Strax anlände fader vår efter en skidtur långt Åsjöarna (där han för övrigt försökte köra ikapp några avdankade pensionärer som visade sig vara Anders Svanebo och Gustav Olsson med flera). Syster och jag bad fader vår göra iordning skidor till oss, så att vi så fort som möjligt kunde ge oss av på en egen skidtur.

Så långt var allt frid och fröjd. Men sen, ve och fasa, vaknade resten av huset. Mamma fick för sig att hon också skulle åka skidor, vilket kanske inte låter särskilt hemskt, men med tanke på att hon är en extremt seg (eller flegmatisk om man vill vara lite kultiverad) människa. Dessutom fick hon för sig att ta med sig Haraldo, som just hade vaknat. Detta rubbade systers och mina planer totalt, och under högljudda protester tvingades vi vänta på våra kära familjemedlemmar.

När vi till slut gav vi oss iväg mot Lappstegestugan hade vädret försämrats. Morr. När vi skulle köra uppför backen precis innan parkeringen insåg vi att vi har en extremt patetisk bil, och vi stod där minst tre evigheter med hjulen ilsket snurrandes mot isen, utan att komma uppför backen. När vi till sist lyckades med den saken var inte syster och jag på särskilt bra humör.

Och precis när vi ska skida iväg går dragkedjan i min jacka sönder. "HALLELUJA! Fantastiskt!" utropade jag irriterat. Mamma skrattade elakt åt oss och åkte iväg (gör man så mot sina barn?), medan vi stod kvar minst tre evigheter till och försökte få igen dragkedjan.

Till sist gav vi upp, men när jag skulle ta på mig skidorna lossnade en liten gul grej från bindningen. "Ååååååååååh!.STRÅLANDE! UNDERBART!" utropade vi efter en hysterisk skrattattack, vilket hela tiden varit vår första reaktion på allt oturligt som drabbade oss. Sedan gick solen in bakom det största molnet skådat sedan 1949.
"MEN BRINN I HELVETET!" skrek syster hysteriskt till en förbifarande bil. "JA, BRINN ALLIHOP! BARA BRINN!!" Vi tog ut vår ilska på de parkerade bilarna (detta bör inte tolkas som skadegörelse).

Sedan insåg vi att vi inte hade någon som helst lust att åka någonstans - förutom hem. Så då gjorde vi så. Trots bristen på snö och spår vände vi och började ursinnigt staka rakt ut i skogen för att komma hem, medan vi hysteriskt sjöng "Vilken underbar dag" för full hals. Efter en liten stund tystnade vi och hamnade i någon slags dvala, då vi automatiskt sakta tog oss framåt. Oturen förföljde oss givetvis fortfarande: bland annat fastnade Åsa i en bro, vi ramlade ner i ett hål, blev instängda i en hage, nästan nersprungna av rådjur och mycket, mycket mer otrevligheter drabbade oss.

Jag vet inte vari felet låg, men antagligen var det väl guds straff för att vi gjorde något på långfredagen

Så alla ni som har haft trevligt och lyckats med det ni gjort idag
- var goda brinn i helvetet.



Inga

Hej kära ni, och varmt välkomna till den harmoniska familjen Kempe.
- Harmooooonisk, var ordet.

Ja, nästan så. Idag när jag kom hem var alla högljudda och irriterade, tillexempel kastade sig småkillarna i soffan och grävde ner sig under filtar, för att sedan ligga där och skrika, både åt varandra och första bästa olyckliga förbispasserande som råkade göra ljud av sig. Nästan helt normalt beteende, eller vad säger ni?

Tillexempel stod jag och tittade igenom bilder i pappas kamera, och de små pipen höll på att göra filtmonstrena galna: "HÅÅÅÅÅLL KÄÄFTEN! SLUUUUUUTA!"
Lite senare satte jag mig vid pianot och spelade någon melodi, bara för att attackeras av monstrenas hysteriska skrik: MEEEEN TYYSSST! JAG DÖDAR DIIIG!!! TYYYYYYYYST!"

De var ganska jobbiga, men samtidigt väldigt skrattretande. Och när vi skrattade åt dem blev de än mer hysteriska.

Min bror Haraldo är lika ful som vanligt. Häromdagen vid matbordet började han plötsligt gapskratta helt oprovocerat.
- Asså, haha, jag kom att tänka på något kul!
- Vadå?
- Jo.. men ni vet uttrycket att kasta ett getöga? Haha.. liksom.. "Öh, kastar du ett getöga på min väska medan jag är borta?" Haha, och så tar man liksom upp ett getöga och kastar på väskan. Hahaha.. Och så när man kommer tillbaka så ligger det ett getöga där. Hahahahhah.

Ja, det kan man ju också komma att tänka på mitt under middagen. Kärlek till det.